Öken, de' e' riktigt öken!

Det e ju öken!
Fan det e öken!
Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken,
men det var ännu mera öken!

Fan, det e ju öken!
De e öken!
Som nån jävla skolklass vilsen med sin fröken.
Det e ju öken!

måndag 27 december 2010 Arequipa, Peru

Så jag och öknen startade kanske inte på den godaste av fötter, men jag är inte värre än att jag kan revidera ett första intryck. Förutsatt att den svarande parten lägger manken till och smeker mig medhårs ett tag, och jag kan glatt meddela att Perus öken må ha varit rätt så öken till att börja med, men nu sandar den min uppfart hela vägen till dörren, om ni fattar...

Vi slog ner sent på kvällen i hålan bland hålor, Paracas, efter en vansinnesfärd genom becksvart öken i bilar som inte skulle ha klarat besiktningen när de rullade ut ur fabriken. Efter några förskrämt förvirrade minuter då vi verkade lämnade vind för våg, så fick vi äntligen checka in på vårt hostel och gick tvärt i dvala.
...men inte länge för vipps så skulle vi upp och ut med båt för att kolla på bajs. Massor av exkrement! Kollosalt pyramidalt massivt mycket avföring!! Skitmycke skit!!!
Först! En historialektion! Under senare århundraden så byggde Peru sin ekonomi på fågelskit (guano), som skeppades runt till världens jordbrukare som en illaluktande analog till dagens oljemarknad. Slut på lektionen!
Ute på två små lortar till öar i Stilla havet så häckar oändliga mängder pelikaner och en massa andra fåglar vars namn jag helt och hållet och entusiastiskt struntade i att lära mig. Och de gör ifrån sig nåt så oerhört att en gång tiden så var öarana täckta av ett 30 meter tjockt lager bajs (ungefär samma som Expressens redaktion asså), men efter ihärdig (och aromatisk) ”gruvdrift” så är nästan allt borta (till skillnad från på Expressens redaktion). Fast det sitter ändå några grabbar på öarna och ser till att ingen tittar förbi och stjäl deras skit. Ett av världens beklämmande få bokstavliga skitgöran.
Utöver vanliga havsflyn så hängde också sjölejon och vad jag personligen kallar Slottskogspingviner därute på St. Guano, och verkade ha det riktigt gosigt tillsammans.

Jag tog en dusch. Med varmt vatten och mer tryck än i stadsbiblioteket. If heaven was a place on earth...

Men av större intresse är eftermiddagen, ty då mina vänner skuttade vi ombord på en dunebuggy och drog ut bland sanddynorna för att pumpa lite sand. Upp och ner rasade vi fram, med löpande ruttuppdateringar från farsan till ett stycke skräckslagen mor, typ som en vresig och skallig färddator. Vår chaufför skötte jobbet exemplariskt och tog i från tårna emellanåt för att skrämma sockorna av oss, följt av förnedringsfotografering med skutt och posering.
Sen själva brädandet som började på arslet, fortsatte på mage och till sist på fötterna (och sedermera på huvudet) och som var så där barnsligt kul att man helt glömde bort att man höll på att bli skinnad i en tvättäkta turistfälla och istället gav sig hän i själ och hjärta till världens största sandlåda. Det hela blev inte sämre av att Häggan blev osams med sin bräda och bestämde sig för att stiga av i sisådär hundra knyck.
Att åka sandbräda är också att på ett innerligt intimt plan förstå vad som menas med att ha sand överallt...

Det blir mer öken framöver! Men inte ökenöken, mer hurraöken och ojvadintressantöken eller, för all del, wowvadmycketökenöken.

Ciao!

Sandboards vallade med ett stearinljus, wow vad det gick!

Det va öken!
Öken!
Jag drömde mardrömmar och dansade med spöken,
ja det va öken!

Att röra sig runt i ett helt torrt landskap som växlar från fin sand till stenar är en upplevelse för sig. Här vill man inte bli lämnad ensam.

Vi gjorde en tre timmars utfärd rätt ut i öknen till ruinerna av pyramiderna i Cahuachi. På väg till denna något svårtillängliga plats passerade vi bland annat skelettdelarna av medeltida innvånare i denna öken. Cahuachi förstördes av regn (!) på 600-talet beroende på en ovanligt aktiv EL Nino.

Ytterst sporadiskt uppenbarar sig oaser i öknen. Här precis bredvid pyramiderna i Cahuachi finns det ytvatten. Oaserna kommer och går men under stora tidsförlopp. Det medför att befolkningens mannaminne inte räcker till för att skildra förändringen i öknen. Men oasernas försvinnande kan förklara vissa till synes oförklarliga bosättningar i det som nu bara är sand och torka.