Machu Picchu, värt besväret

Det är pinsamt att säga, men jag är lite kär i Cusco. Inkas hemmabas, med kurviga små gator och förföriska kullar som kläds i en färgprakt av gatljus om nätterna. Bara en sån sak som att det ligger ett inkafort ovanför staden som kallas Sexy Woman (eller ja, Saqsaywaman dårå) med strålande exempel på inkas kännetecken, de imperiala murbruksbefriade väggarna och murarna. Bonus för att några av blocken är större än min lägenhet.

Men vi förblir ej i Cusco. Det börjar dra ihop sig. Vår pièce de résistance, Machu Picchu är i annalkande.
Vi tog oss dit på standardiserat turistiskt manér, i buss med kass guide och med stopp i diverse turistfällor på vägen. Inget att förtälja om detta förutom att Peruanernas förbluffande vana att konsekvent avlägsna sittringen från toaletten blir en smula enerverande när Montesuma kommit knackandes på ringmuskeln.
Från Ollantaytambo (ytterliggare en strålande Inkaby med fantastiska imperiala byggnadsverk) med tåg till Agua Caliente, ett turistghetto av rang.

Och där tog vår tur slut.

Peru är inte Sverige. Här spelas dubbade filmer på högsta volym ur trasiga högtalare på nattbussen – och ingen är någonsin för tjock för att bära tajta byxor och en tank-topp. Det är annorlunda här, vilket träffade oss som ett bakåtmål på övertid.
Vår guide på plats i Agua Caliente skulle förse oss med våra tågbiljetter tillbaka till Ollantaytambo dagen efter, vilket han något vresigt till slut gjorde. Då visade det sig att tåget gick två timmar senare än vad som var överenskommet med reseagenten i Cusco, vilket skulle leda till att vi missade vår nattbuss från Cusco till Arequipa, och därmed vårt flyg från Arequipa till Lima (Mina föräldrar tror inte på enkelhet). Alla tåg var fullbokade. Vi var rökta. Överenskommelsen granskades och det visade sig att allt fanns på papper förutom just tågtiderna. Det var sent, vi skulle upp 4 dagen efter, men vi gick och åt ändå. Maten var inte god. Farsan hade sönder en glasdörr. Vi sov.

Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka vår variga cancersvulst till reseagent för att han försedde oss med en av de mörkaste kvällarna vi upplevt på våra resor. Den konkurrerar med lätthet med till exempel en sån klassiker som indianbyn San Pedro Columbia i Belize, med dess svinkalla nätter, bottenlöst tråkiga dagar och rabiessmittade hundar. Tack så mycket.

Vi bestämde oss för att försöka ändå, om vi så skulle få åka fingerkrok med ett tåg, och vi slöt en pakt att förmiddagen var helig tid, disponerad för intet annat än Machu Picchu.
I ottan kröp vi ut i mörkret och tog oss så sakteliga mot Machu Picchus nedre port. Ljussättningen påminde om Apocalypse Now medan vi ställde oss i kön och väntade. Startskottet gick – nu återstod bara att avverka 300 höjdmeter trappa upp till målet. På över 2000 meters höjd.
Det var helt underbart. Ständigt med någon framför att ta rygg på eller någon bakom som jagade så satte jag iväg som en bergsget - flåsandes i takt med alla omkring medan solen sakta gick upp över bergen. Att gå om folk utvecklades snabbt till ett missbruk, och inte ens när jag störtade huvudstupa in i väggen tillät jag mig själv att vika i min fanatiska tro att det var lika med döden att bli omsprungen.
Svettig, trasig och slut stapplade jag upp på toppen och ställde mig nästan främst i kön till insläppet, lyckligare än på mycket länge. Jag ropade ut ”This altitude is so much better for my ego!” (det är lätt att känna sig en smula mesig efter en vecka på över 3000 meters höjd) och de andra i kön nickade medgivande. Sen sparkade endorfinet mig så hårt i belöningscentrat att mina tänder skallrade och jag slog mig ner för att titta på alla de trevliga färgerna en stund.
Mina tre fränder som gjorde turen med mig anlände så småningom och sällade sig. Jonte var vid dödens rand, far ångade som ett gammaldags lokomotiv och syrran hade råkat ut för en liten olycka på vägen och var därmed missnöjd. Men vi var bland de första in i Machu Picchu – jag tycker i vart fall att det var värt det.

Det visar sig att Machu Picchu är två väldigt olika djur tidig morgon och resten av dagen. Tidig morgon så är de dimhöljda, ödsliga ruinerna, mycket stämningsfulla. Llamor betar slappt på terrasserna och solen stiger över bergen och klär staden i en skimrande slöja av ljus. Man kan vara i stort sett ensam vart man än går och upptäckarglädjen är total.
Resten av dagen så är Machu Picchu ett turistmättat helvete av guidade grupper som rör sig likt krälande amöbor över ruinerna. Vart man än går så är det folk, folk och folk. Besökarna kan på en dag lätt överstiga antalet människor som en gång bodde i staden. Eller snarare, som man tror bodde i staden. Ty ni förstår, man vet i stort sett ingenting om denna andiska ruin, till och med dess riktiga namn har gått förlorat. Guiderna gör sitt absolut bästa för att bre på så tjockt de kan med minsta lilla bit bullshit de kan komma över, men det känns rätt tunt emellanåt ändå.. Den största behållningen under vår tur var när guiden försökte hålla masken och vägrade uppmärksamma att två llamor just försökte göka bakom honom.

Så jag och systran avvek och bestämde oss för att bestiga Huayna Picchu (eller whiny picchu, why you pikachu, och diverse andra försök som Alexandra gjorde i sin iver att lära sig namnet), berget som tornar över staden och som endast får bestigas av 400 personer om dagen.
Klättringen var om möjligt ännu bättre än den upp till själva Machu Picchu. Så bra faktiskt att jag till och med bestämde mig för att ta av mig tröjan! ”Trappan” gav en varierad utmaning och de stånkande krakarna man passerade på vägen fick en att känna sig som stålmannen.
Väl uppe så var utsikten bedövande vacker, och ruinerna krävde högljutt att jag skulle klättra på dem. Whatyacallit Picchu är en riktig pärla och nära nog ett obligatorium för alla som tarvar med att klättra upp.
Efter en lättjefylld stund på toppen så vände vi åter neråt och jag dansade nerför trappan i halsbrytande fart – lycklig som en räv i hönshuset. På vägen stötte vi på folk som var på väg upp som utbrast ”Hey! He passed us when he was going up too!” vilket ju inte gjorde saken sämre, men det blev lite tryckt stämning när Alex stötte på en amerikansk dam med likadana skor som hon själv.

Klara med Machu Picchu (som jag rekommenderar helhjärtat, utifall att det inte har framgått) så satte vi operation ”Nu ska vi tamefan härifrån” i verket och hela familjen inställde sig på tågstationen för att försöka debattera, smickra och böna oss till platser på tidigare tåg. Det såg hopplöst ut, allt var fullt och personalen kunde inget göra.

Då kom vår tur åter!

Medan far och mor tappert försökte massera sig förbi Peru Rails underhuggare i dörren ut till perrongen så dyker platformschefen upp. Han förstår blixtsnabbt situationen vinkar en högeligen förvånad familj att följa efter honom i sporrsträck mot ett tåg som nära nog börjat rulla. Hastigt och lustigt så fann vi oss ombord, knappt minuter efter att vi kommit till stationen – två timmar tidiga istället för två timmar sena och bäst av allt – det var lyxtåget som vi tuffade iväg i!
Åk Peru Rail. De har en stins vi brinner för.

Så sen var det bara Ollantaytambo till Cusco till Arequipa till Lima tror ni kanske. Föga! I minibussen till Cusco fick vi sällskap av bland andra en frejdigt okunnig californiska vars ända riktigt stora rädsla i livet var dehydrering, och väl framme i Cusco så visade det sig att vår flygagentur bokat oss på en nattbuss till Arequipa... som avgick... på kvällen samma dag... som vårt morgonflyg... till Lima...

Peru är inte Sverige...