Efter översvallande rekommendationer från vår lodgeägare så hoppade vi på en sunset cruise på Zambesifloden och vips så var resans första riktiga stolpskott biff.
Vi äntrade en slö liten pråm och gav oss ut på vad som utvecklade sig till en anglo-afrikansk spritfest i safarikläder. Baren var vidöppen, utan tvekan för att pacificera kunderna, medan pråmen lättjefyllt tuffade floden fram utan mycket till intressant djurliv att stirra på. Jag och bror min fördrev tiden med att sjunga alla låtar vi kunde med en flod i. Det kan hända att det i praktiken betydde att vi sjöng Proud Mary åtta gånger, men vem räknar?
I vart fall så råkade vi fånga intresset hos den unga servitrisen ombord, som dessutom råkade vara släkt med vår lodgeägare, och hon dök så småningom upp hemma hos oss. Jag och bror min vigde kvällen åt att pumpa den unga damen på information över ett parti biljard. Då hennes namn var på tok för boerskt för att läggas på minnet, så väljer vi att kalla henne för Fröken.
Fröken var född och uppvuxen som afrikand (vit) i Zimbabwe, och ur hennes historia kunde vi sila fram en grynig bild av dagens Zim ur en high school-elevs ögon.
Hon gick på en skola med blott 10 andra elever, följandes den amerikanska kursplanen och den kristna tron. Misstag, fusk och svordomar bestraffades hårt med allt från påtvingade böner till kroppsstraff. Enligt henne så var rapp från skärpet en i stort sett daglig företeelse för boergrabbarna i Zim, då bibeln säger att om man älskar sitt barn så ska man inte snåla med agan. Tjejer gick ett mildare om än mer tidsödande öde till mötes i form av diverse arbetsstraff, som till exempel att samla skräp vid vägrenen.
Till vår förvåning så hävdade hon att hon personligen bevittnat incidenter involverande demoniskt besatta kamrater, och att satanister är mycket vanliga i landet. Därför kanske föga förvånande att exorcism är en tjänst hennes skola erbjuder.
Det mest förbluffande, och förkrossande, var när hon redogjorde för hur konservativa boerna i Victoria Falls är. Det var hemskt, men inte oväntat, att pojkar blivit avstängda från skolor på grund av ”funny business”, då Zim är ett land där homosexualitet är olagligt. Att tanken på en kyss mellan en vit och en svart person är motbjudande däremot, fick våra hakor att skramla mot golvet. Relationer över rasgränserna är helt otänkbara, rent ut sagt äckliga, och hon kunde inte föreställa sig hur hennes familj skulle reagera om hon blev ihop med en svart grabb – inte för att det var någonting hon någonsin skulle göra. Vi hade svårt att dölja vår fasa.
Jag kan inte bekräfta hur mycket av det Fröken sa som är sant. Vem vet? Hon kanske bara tyckte det var kul att lura skjortan av två sävliga svenskar! Men det hon sa skar sig inte med det vi såg runt omkring oss. Hon hävdade att hon insåg hur vrickat mycket av det hon sa var, men att hon inte kunde hjälpa hur hon kände.
För den som är intresserad så blev det två biljardpartier och jag förlorade båda på sista stöten när den vita bollen hängde med den svarta ner i fickan. Biljard är kul.
Vi firade nyår med en vidunderlig buffé och turistspektakel på The Bhoma. Under hela resan hade jag dreglat över vårtsvin, impalor och bufflar, och nu äntligen så fick jag sätta tänderna i några stycken. Det var gott.
Det är svårt att fullt förstå skadan som det brittiska köket åsamkat världen över förrän man får chansen att förtära ordentlig inhemsk kost. Variationen var hisnande, valen till synes oändliga och att etiketter lyste med sin frånvaro gjorde blott måltiden än mer spännande (Stekta larver gott folk. Stekta larver!) Kontrastera detta med att alla restauranger i södra Afrika som vi besökt dittills erbjöd rumpsteak med pommes, och inte nämnvärt mycket annat.
Underhållningen dansade, trummade och sjöng oss genom kvällen. Manskören som gick runt bland borden och sjöng acapella drev mig till ödmjukhet, men så plötsligt var det dags för alla ca 200 gästerna att trumma tillsammans, och jag greps av oro. Hur skulle detta sluta? Med ett sjuhelvetes liv givetvis, och nyår kom och gick i en kakofoni av dans och trummor.
Gott nytt 2013.
