Zimbabwe ger ofta intrycket av en värld i förfall. Artefakter från en svunnen tid av rikedom förfaller så sakteliga utan resurserna att underhålla dem. Bördiga fält som en gång odlades, ligger i träda, övervuxna.
Vi spenderade en natt i två chalets i Sinamantella, Hwange National Park. Husen låg på en hög kulle, med en bedövande vacker utsikt över parken nedanför. Männen i sällskapet, dessa fantastiska fyra, upprättade handlingskraftigt en ljugarbänk och spillde öl i strupar i en helig ankomstritual.
Våra chalets gav alla tecken på att en gång i tiden ha varit lyxiga boningar, men tidens tand hade gått hårt fram. Toaletterna gick inte att spola (Jag och Jonte komponerade omedelbart den blivande monsterhiten ”Vi Bygger Bajsberg Baby”), köket var i det närmaste obrukbart och lampor i tak och på väggar lyste blott med sin frånvaro. Rost och smuts kröp fram ur var vrå och områdets restaurang var inget mer än en övergiven ruin.
I parken så var djuren ovanligt få, och vi började ana oråd vad gällde den påstådda populationen, tills familjen i chalet bredvid våra, givetvis kunde visa upp bilder på alla djur i hela jävla Afrika från den dagens safaritur.
Elefanterna vi såg var till en början mycket döda. En hel hög av grå kolosser låg och stilla förmultnade invid ett vattenhål. De hade kommit dit under den senaste torkan och funnit en lergrop istället för det livräddande vattnet de hade förväntat sig. De bråkade där invid undergångens rand, gick ner sig i leran och dog. Det slog mig som något av det mänskligaste jag någonsin hört ett djur göra.
Kort därefter kom regnperioden ikapp oss och savannen förändrades från en gigantisk gulbrun sal, till ett klaustrofobiskt grågrönt kyffe. Sikten var begränsad, men vi hade turen att möta två schakaler, våra första fyrbenta rovdjur.
Vi for vidare, mot rikets andra stad, Bulawayo. Resan drog ut på tiden och vi tuffade in i miljonstaden i skymningen med blott ångor kvar i tanken. Den första bensinstationen vi besökte hade slut på diesel, likaså den andra. Oron började åla sig upp längs med ryggraden. Skulle vi, likt en livstrött grindval, stranda på Bolawayos stränder? Tredje gången gillt visade sig dock gälla och på nästa station var det ingen torsk, bara diesel.
Att navigera miljonstadens förorter efter mörkrets inbrott visade sig lättare sagt än gjort. Beväpnade med två kartor och en beundransvärd tjurskallighet tog sig Simon och Alexandra an uppgiften. Sparsmakad gatubelysning, en skyltning som nästan var i klass med Göteborgs, samt en engagerad kår med baksätesförare försvårade företaget. Jag bidrog med min kreativa ådra när skyltar som var angripna till oigenkännlighet av rost och smuts, behövde tydas.
Så småningom så haltade vi in på Burke's Paradise. Där bodde bland annat en sydafrikansk tourguide, som jobbade som trapetsartist i Circus Scott på 70-talet. Se där.
Dagtid så var Bulawayo en sprudlande metropol. Runt vackra koloniala byggnader så kokade gatorna av aktivitet. Idel trevliga människor avlöste varandra. Energin i luften var påtaglig.
På turistkontoret fick vi hjälp av en bedårande brittisk tant, som mor blev huvudstupa förälskad i, och på vägen ut passerade vi en urgammal Scaniabuss, med ett SAAB-märke på, som förbereddes för sin nästa resa.
Vi tog en lunch på nationalgalleriet. I ett dussintal små studios satt begåvade konstnärer och skapade nya verk, som de sålde för en spottstyver. En tjej med svaga armar och midja gjorde underverk med bara fötterna, medan en herre i en annan studio målade sig rakt in i farsans hjärta.
Över allting, likt ett frodigt ultratrevligt luftskepp, svävade Cynthia. Tillika en konstnär, men född till att bli marknadsförare. Hon berättade att konstnärerna gör allt för att nå kunder utanför Zimbabwe, då den inhemska marknaden för konst är rätt torftig. Jag återkommer med länkar när de når mig.
Bulawayo var första stoppet på resan som vi kände blev tveklöst för kort. Blott ett par timmar i centrum var på tok för lite tid i en stad som fick oss att omvärdera vårt intryck av Zimbabwe som ett land i förfall.
