Under fyra veckor skall sex vuxna personer ta sig runt i södra Afrika med allt vad det innebär av spänning och vedermödor. Efter att vi landat i Johannesburg rullar allt igång
Tiden randas ånyo. Hela familjen bävar, gömmer sig under sängar och i garderober – mycken gråt och tandagnisslan hystas mot skyn.
Familjen Hägglin ska ut och resa tillsammans igen. Gud bevare.
Årets upplaga inkluderar följande resenärer:
Anders Hägglin: Felfri patriark som tar sig an världen med pannan först. Har mängder av panna att ta av. Chaufför.
Catharina Hägglin: The Great Leader, och oj vad hon lider. Enligt säkra källor gjord av mjukt stål.
Alexandra Hägglin: Chefskritiker på resan och en hamn i stormen åt Simon. Har en moralisk kompass av gjutjärn. Backseat Driver Prime.
Simon Göthberg: Utomstående observatör. Övervakar med förvåning utväxlingar mellan tvistande parter och tar kort på förödelsen efteråt. Chaufför, samt värdig din sympati.
Jonathan Hägglin: Yngst, och får ständigt sota för det snedsteget. Ofelbart vilse i alla miljöer.
Christoffer Hägglin: Resans krönikör och veritabla helgon. Perfekt på alla vis. Mycket ödmjuk. Snygg är han också.
Tio år har passerat sen vi senast betvingade den afrikanska kontinenten. Då for vi Sydafrika runt med absolut förtjusande sällskap i form av familjen Sörensen. Blott ett land kändes dock torftigt för en tioårig jubileumsresa, varför årets resa går från Sydafrika, genom Botswana, vidare in i Zimbabwe, följt av en andningspaus i Moçambique och presto tillbaka in i Sydafrika.
Ett sjuhelvetes flängande väntar, men det är som sig bör. Om mor och far Hägglin fick chansen att stanna upp och kontemplera över att de släpar runt på och föder tre vuxna avkommor (plus en sambo, tillika vuxen) så prognostiserar vi en en ogynnsam utgång för majoriteten av familjen.
Resan söderut gick med Turkish Airlines, via Istanbul (was Constantinopel). Väntan på Istanbuls flygplats var för ovanlighetens skull en ren fröjd. Ni förstår, som en kärleksförklaring till mina föräldrars bankkonton, så har the powers that be funnit det nödvändigt att förse mina päron med lounge-access. De accepterade artigt och tackade för upptagandet i Lounge-resenärernas förunderliga värld genom att släppa loss sina två söner (kombinerad vikt ca 170 svultna kilon) på buffén.
Vi landade i Johannesburg, Sydafrika, chockade över att färden avhandlats utan en enda incident. Turen fortsatte när vår chaufför fanns på plats! Vi började ana oråd, och mådde lite dåligt. Det rättade dock snabbt till sig när vår chaufför tryckte in Jonte och Syrran i en taxi som omedelbart gav sig iväg utan, visade det sig, en aning om vart de skulle. En slentrianmässig jakt följde, bestående mest i att vår chaufför strövade omkring på flygplatsen och frågade folk på måfå om de råkade sitta på ett telefonnummer till taxichauffören.
Syskonen, och deras proaktiva taxichaufför, återfanns så småningom på en bensinstation, irriterande omedvetna om att de överhuvudtaget varit borta.
Så småningom så satt vi stolta som värphöns i vår alldeles egna, hyrda, Land Rover Discovery. Den är ännu ej döpt, förslag är välkomna.
I vårt nya ekipage rullade vi hela vägen till Mokopane, där vi slog rot för natten, åt och drack och var glada. Jag, Farsan och Simon hamnade på en pub där boerna bakom disken gladeligen bjöd oss på sprit och öl, alltmedan vi diskuterade tingens tillstånd i Sydafrika. Farsan tog passionerat på sig den hedervärda rollen att berätta för lokalborna hur det egentligen stod till – pannan före. Undertecknad drog en lättnadens suck – allt är som vanligt. Familjen Hägglin är tillbaka på vägarna. Botswana beware!
