Why so Rhinocerous?

Vikten av att kunna sätta gränser kan inte överskattas. I förhållanden, affärer och i vår vardag så har vi allt att vinna på att våga dra en linje i sanden, sluta leden eller, för all del, slå staven i backen och ropa ”You shall not – PASS!!”
Ett föredöme att beakta, skulle det visa sig, är Botswana.

Efter ett relativt smärtfritt uttåg ur Sydafrika, där vår bil konstaterades ostulen och våra passfoton studerades med lupp, så rullade vi genom ingenmansland glada i hågen åt att snart få slinka in i Botswana, som vore vi oljade från topp till tå. En veritabel armada av parkerade bilar och en oroväckande statisk sjumilakö i den gassande solen dämpade dock våra förhoppningar och vi insåg uppgivet att, inoljade i all ära, den här passagen var klädd i grovt sandpapper.
Blott tre små tjänstemän satt och stämplade, så kön rörde sig först och främst genom kontinentaldrift. Fyra långa timmar passerade, våra papper fick varsin stämpel och vi gjorde oss redo att hoppas på ett slut. Då slog Botswana staven i backen och ropade ”You shall not – PASS!! - YET!!” och far fick gå och ställa sig i sjumilakön till fordonsförsäkringsluckan.

Strax innan mörkrets inbrott landade vi i Khama Rhino Sanctuary och inkvarterades i liten stuga, A-Frame kallad, mitt ute i bushen, utan el och med toalett och dusch under bar himmel (vedeldad varmvattenberedare no less). Med stormlyktorna tända, gammeldansken i hand och cikadorna uppvridna på högsta volym så var det uppenbart att vi sällan bott bättre. Vattenklosetten ute i det fria var en oväntat fröjdefull bonus – aldrig mer kommer jag att vara nöjd med att göra mitt tarv utan himlavalvet som tak.
Vår första safari morgonen därpå bjöd på, hör och häpna, noshörningar! Vi föll blixtsnabbt in i lunken att sitta och stirra ut genom fönstren på bilen, tills vi ser något och svär svavelosande åt farsan tills han stannar bilen så att vi kan fotografera impalan/giraffen/zebran/whatever som snubblat in i vårt synfält – varpå vi helt tappar intresset och lojt vinkar åt honom att rulla vidare.
Safarins höjdpunkter var två vattenhål som formligen kokade av liv, med mängder av olika arter, allt från strutsar till vårtsvin, som slogs och badade eller bara hängde en stund – samt en diande noshörningskalv som, väl mätt och belåten, vände hornet mot kameran med en pyramidal mjölkmustasch över hela nosen.
Personligen fann jag dessutom vårt möte med en ensam dyngbagge som mycket givande. Det är något visst med ett djur, som så gravallvarligt fokuserat rullar en boll med skit fyra gånger dess egen storlek över savannen, som tilltalar mig på ett djupt spirituellt plan.

För övrigt så passade jag på att klättra upp i ett vakttorn, med tomteluvan på huvudet, för att hälsa på soldaten uppe i toppen. Han tyckte, anar undertecknad, att jag var mer än lovligt vrickad. Jag klättrade ner igen innan han fann sig tillräckligt uppvaktad för att plocka upp sin automatkarbin.

Härnäst: elefanter!

Vakterna i parkerna i Botswana är soldater utrustade med moderna automatkarbiner. De har stående order att skjuta civila personer med vapen som upptäcks inom parkernas område.