Jag kör genom Moremi National Reserve, på väg hem på smala snirklande sandvägar. Det är ett rent nöje att manövrera Land Rovern, som svarar på kommandon som vore den telepatisk. Över hinder, genom enorma vattenpölar, runt djurlivet. Jag och Simon är fascinerade av de lokala, marklevande, höneliknande fåglarna. Stendumma hönor, inkapabla att kila åt sidan när vi kommer dundrande, och därför ständigt hissnande nära att kila vidare.
Jag svänger runt en krök i full karriär och får ställa mig på bromsen för att inte mosa två exemplar. Jag och Simon utbrister ”Hönor”. Ett helvetes liv utbryter i bilen och jag undrar en smula distraherat hur det kommer sig att ett par korkade fjäderfän upprör så pass mycket. Jag panorerar blicken ett par grader åt vänster och där, sisådär tre meter från bilen, står en elefanttjur.
När man plötsligt sitter på knappt en spottloskas avstånd från en uppenbart irriterad elefant så försvinner alla livets små bekymmer och distraktioner som genom magi. I deras ställe så går ”ELEFANT!!!!” på repeat i huvudet på högsta volym. Ett näst intill meditativt tillstånd.
Då stiger ytterliggare två högst frustrerade tjurar ut ur vegetationen...
Det var dags att slå ihjäl tre dagar i en av Botswanas större städer, Maun (uttalas som två stavelser MAA-OON, på samma sätt som mina älskade päron uttalar paus ”PAA-UUS”). Mysigt boende på Discovery B&B, med dess ständiga lägereld och fint inredda rondavels, inbjöd till en lay-day, men med diesel i tanken och jävlar anamma i buken så var det otänkbart att sitta still.
Vi begav oss ut på tur i mekoro, kanoter som förs fram medelst en lång påle, hanterad av ett proffs, stående i aktern, alltmedan två värdelösa turister lökar föröver. Jag och bror valde givetvis den enda kvinnliga pålaren, som därmed fick äran att putta våra feta arslen nedför floden, vilket hon gjorde med den äran.
Turen gick i underbar stillhet. Vi såg vithövdade örnar, mängder av andra fåglar och långt borta i fjärran, elefanter. Simon frågade sin pålare om möjligheten att få se krokodiler, varpå killen i stort sett sa ”Vänta så ska jag se vad jag kan göra” och två minuter senare levererade han just krokodil.
Vi gick en på en guidad game walk på en ö och fann oss själva ett par hundra meter från en elefant. Vi sörjde en smula att det inte gick att komma närmare. Det vore kul att få se elefanter på nära håll för en gångs skull.
Moremi National Reserve stod härnäst på listan. Inledningen var strålande med djur överallt innan vi ens hunnit fram till parken. Vi häpnade över hur fula marlboroustorkarna var, vi vinkade åt giraffer och vi blev ganska trötta på horderna av impalor.
Väl inne i parken så var det nära nog mitt på dagen. Djuren hade hunnit gå och gömma sig från den tryckande värmen och vi fann oss till synes ensamma i bushen. Vackra landskap avlöste varandra, men djuren lyste med sin frånvaro.
Vi begick lunch som vi lagade själva. Jag tog ståndaktigt på mig rollen som lion-spotter och stod på bilens tak och såg viktig ut i en halvtimme. Det är alltid trevligt att få chansen att låtsas att man har en viktig funktion att fylla.
Det var dags att återvända. Jag fick oväntat äran att ta över i förarstolen och, tack vare detta, hade vi plötsligt avsevärt mer sällskap längs med vägen - vårtsvin och bufflar, storkar och gamar om vartannat. Bilen tog alla hinder som en bergsget med broddar. Inget kunde gå fel.
...alla tre tjurarna ruskar på sina huvuden och frustar. Öron flaxar åt alla håll, men medan hans två vänner nöjer sig med en mer passivaggressiv hållning, så går elefant nummer tre rakt på sak. Han stampar mot bilen och hela vindrutan verkar i ökande grad tas upp av elefantpanna.
På allmänhetens begäran lägger jag i backen och bereder mig på att retirera rakt ut i skogen. Då händer det: Med ett sista kast med huvudet så tvärstannar Dumbo, svänger 90 grader och försvinner i grönskan. Jag är skakad. Jag förefaller ha vunnit ett chicken-race med en elefant. Hur cool är inte jag?
