Viktoriafallen ”upptäcktes” 1855 av Dr. David Livingstone, upptäcksresande skotte och en slavarnas befriare - med en så bister uppsyn att han måste ha skapats i ett laboratorium genom att sy ihop de suraste bitarna från ett dussin svagare surkartar.
Vårt sällskap, fem hyfsat stadiga surkartar samt Simon Göthberg, nådde fram först 2012, och vårt besök må inte vara fullt lika historiskt som Dr. Livingstones, men det hände, och det är alltid nåt.
Fallen är snyggt parkerade mitt på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia, och både Zim och Zam har parker byggda invid randen, speciellt utformade för att mjölka turister på stålar.
Det är en vidunderlig syn. Ofantliga mängder vatten faller i gigantiska gardiner ner i en knivskarp klyfta i jorden. Moln av regndroppar flyger oavbrutet till väders och skapar regnbågar både högt och lågt, alltmedan fallens åska ständigt mullrar.
Zimbabwes sida bjuder på vackra scenerier och ett par chanser till våghalsigt bendinglande, men parken har stängsel och barriärer mest överallt så man riskerar att känna sig lite begränsad. Vill man vada ut i Zambezifloden och bada vid fallens kant så är det Zambia som gäller – i Zimbabwe får du blott titta på spektaklet.
Själva staden Victoria Falls är en klassisk turisthåla, med rovgiriga försäljare och höga priser. Ett av världens fräschaste internetkaféer kom dock som en överraskning, efter en vecka av inget internet någonstans överhuvudtaget. Dessutom träffade vi en hel hög med trevliga och generösa backpackers på vårt vandrarhem. Visserligen från Nederländerna (och en skåning), men ingen är perfekt.
På morgonen för vår dagsutflykt till Zambia så steg vi upp okristligt tidigt för att se solen gå upp över Zambezifloden. Soluppgång som soluppgång, men djurlivet och de tre bolmande ”rökpelarna” från vattenfallet gjorde en förunderlig morgon.
Mor satt dock resolut kvar i bilen, helt ointresserad av att bli uppäten av vare sig krokodiler eller flodhästar.
På Zambiasidan har de en mer darwinistisk syn på tillvaron än i Zimbabwe. Du får klättra runt lite hipp som haver, men trillar du över kanten så är det ditt åt. Familjen klättrade ner till ”The Boiling Pot”, där forsränningsflottarna sjösätts, och gladdes åt kapsejsande turister i den virvlande malströmmen. Undertecknad blev så glad i hågen att han slet av sig tröjan och bestämde sig för att springa upp för berget igen. De lokala grabbarna må vara superbt rippade pseudogudar, men jag kan springa rakt uppför med ett leende på läpparna, och det är alltid nåt.
Så dagen avhandlades skandalöst top-less, i ett högt, studsande, tempo. Resten av rövarbandet gick i förväg medan jag klättrade på sceneriet och tog foton på mina avlägsna fränder när de uppenbarade sig. Jag skyndade ikapp, men vrickade foten och snubblade nedför en trappa, rakt i famnen på en babian.
Babianen och hans kompis hade nyligen rädat en olycksalig turist på dennes lunch och hade brett ut sig över en hel plattform för att njuta måltiden. Han var förståeligt skeptisk till mitt intrång och kommunicerade detta genom att visa upp två spektakulära rader tänder. Jag, osäker på etiketten, stod bara kvar och stirrade tillbaka. Detta förundrade uppenbarligen apan nog för att han skulle tappa fattningen och dra sig tillbaka någon meter. Jag passerade de båda herrarna med värdighet, oantastad, varpå jag drog iväg i sporrsträck på nytt. Bakom mig hörde jag en ljus barnröst tjoa: ”Look mommy! He's running away from the monkeys!”
Det skulle visa sig att lunchen tillhörde skåningen från vandrarhemmet, och det är ju alltid nåt.
Viktoriafallen med omnejd är utan tvekan en av världens vackraste platser och jag kan helhjärtat rekommendera ett besök. Jag fick aldrig chansen att vada ut till kanten ty det var helt fullbokat, men den förlusten sved föga när allt runt omkring slog mig med häpnad om och om igen.
