Rastlösheten hade nått osaliga nivåer. Att sitta still var otänkbart. Jag snörade mina löparskor och älgade iväg, rakt ut i bushen.
Vinden i mitt hår, mjölksyran i mina muskler – hur hade jag kunnat hålla ut så länge? Då mötte jag av en händelse vår hotellägare, tuffandes fram på en ferrariröd traktor tillsammans med några vänner.
”Nice ride!” hälsade jag.
”There's loads of lions up that road.” svarade han, och vips så fixade jag ett nytt personbästa tillbaka över kuperad afrikansk terräng.
På safarisemester så finns det ett föga känt, pinsamt litet problem som hemsöker alla safariturister förr eller senare. Mättnaden. Babianer försvinner mot bakgrunden, flodhästar får sjunka ofotograferade och impalor blir inget mer än ett stående skämt, och en trafikfara. En människa orkar inte spana hur länge som helst bara för att se samma djur om och om igen. Vi ledsnar, och tendensen att skifta fokus från trista djur till arga fåglar växer sig starkare och starkare.
Vad vi presterade är dock bra nära på höjden. Vi gick och tröttnade på elefanter, i Chobe National Park, Botswana.
55 000 starka, nära på en tredjedel av landets totala elefantpopulation på ca 160 000 snablar. Det går blott 10 människor per elefant i Botswana, vilket betyder att sett till ren och skär massa så är elefanterna i solklar majoritet. Detta till trots, så kan deras representation i samhället endast kallas bristfällig.
Bara på vägen till parken så stötte vi titt som tätt på Babar & co längs med motorvägen. Likt tyskar som sett en älg så stannade vi i vägrenen och gapade och fotograferade vilt omkring oss. Föraktet från passerande lokalbor och elefanter var påtagligt
Väl i parken så infinner sig känslan att man har snubblat in på en gigantisk elefantmässa - ett elefanternas årsmöte (PROOooopf! Ordning, ordning! Är samtliga elefanter i hela jävla världen på plats?). Floden som går parallellt med vägen kokade av de överdimensionerade däggdjuren, som överlyckliga sörplade vatten och dränkte sig själva i lera. Ytterliggare grupper kom, utan förvarning, uttrampande ur vegetationen på motsatta sidan av vägen för att sälla sig till horden.
Närhelst en grupp stod och lökade nära intill vår rutt så föreföll det vara sisådär 50/50 på hur elefanterna skulle reagera när vi körde förbi. Antingen så ryggade chefselefanten tillbaka (Aaaah en bil!), eller så slängde den med öronen och och kom dundrande mot oss (Arrrgh en bil!). Nog för att attackerna fick upp pulsen en smula de första 7-8 gångerna, men därefter så iddes man knappt titta upp när Pellefant lackade, och vinkade möjligtvis lite åt far för att han skulle öka farten en bråkdel.
Så vår tolerans för elefanter hade nått en en såpass kritisk nivå att inte ens tusentals på en gång kunde tillfredsställa oss. Det var dags att dra vidare, lämna landet och söka nya rus. Mot Zimbabwe! Victoria Falls nästa.
”Massor av snoppar överallt. Vad håller dom på med?!”
//Alexandra, rörande elefanter
