Det hände över en natt. När vi vaknade på morgonen låg världen inbäddad i ett vitt, gnistrande täcke. Träden som för några dagar sedan såg tomma och frusna ut, bar nu tunga, vita kronor och luften kändes plötsligt friskare. Den första snön hade fallit, och med den kom den där speciella känslan av att vintern äntligen hade kommit.  

Men, det är inte bara snön som får oss att le. Den första snön är också som en påminnelse av att julen närmar sig. Och med julen kommer också doften av nybakade pepparkakor, ljuset från adventsstjärnor i fönstren, och den där förväntan som bara blir starkare ju närmare vi kommer. Snart kommer också julkalendrarna, både de i tv och de med choklad, som gör varje decembermorgon lite mer spännande.  

Även om det ibland kan kännas stressigt –med läxor som ska bli klara innan lovet och julklappar som ska köpas – så är det ändå något speciellt med den här tiden på året. Snön får världen att sakta ner, som om den säger till oss att stanna upp och njuta av den kommande vintern. Och kanske är det just det vi borde göra mer: stanna upp, ta en promenad ute mitt i allt det vita, och känna tacksamhet över det vi har.  

Så låt oss alla omfamna snön och allt vad den för med sig. Snart tänds det första adventsljuset, och innan vi vet ordet av är det julafton. Men fram till dess har vi tid att njuta av förväntan, av snöflingorna som sakta faller mot marken, och tanken på att årets mysigaste tid precis har börjat.