Så det nalkas jul i öknen. För all del, låtom oss fröjdas. Hipp hipp hurra för Kristus. Och tänka sig att det blev en vit jul ändå, mitt i en afrikansk öken.
Hålan hette Gweta, vårt boende fiffigt nog Gweta Lodge. Där fanns inte mycket att göra. Vi drog ut på ”the salt pans” som är hålans källa till existens, men drabbades av en plötslig attack av dy som nära på dömde oss till en saltig grav mitt ute öknen. ”Nej tack till salt pans!” tänkte vi och vände kosan hemmåt.
Där träffade vi 2-åriga Nala, en badentusiast. Som svar på hennes vädjan om ett dopp så svidade hennes föräldrar om henne till baddräkt, varpå de gick någon annanstans. Nala var nu ensam vid den djupa poolen, bortsett från två simlärare - chockade nära nog till bajsnödighet.
Lillbrorsan axlade rollen som livvakt och lärde tösen att simma. Stundtals är han inte helt väck ändå, bror min. Stundtals.
Julen inleddes på riktigt med gratis sushi-lunch, ihopsnidad av en riktig sushikock som råkade vara på besök, medelst fisk influgen från Skottland. Den fortsatte med ett dignande brittiskt julbord, snidat enligt alla konstens regler. Vi sjöng" Hej tomtegubbar" för församlingen och alla var förnöjda.
Ett brittiskt julbord ska traditionellt ätas upp så snabbt som mänskligt möjligt. Dess huvudsakliga funktion är inte näringsintag i goda vänners lag, utan först och främst att klä magen inför den kommande julfyllan. Innan vi sittningsglada svenskar knappt ens hunnit blinka så intog övriga gäster (alla av brittisk/sydafrikansk/liknande härkomst) baren.
Det dracks öl och sprit i mängder. Den muntert misantropiske ägaren Terry höll låda och fattade omedelbart tycke för oss. Det bjöds på 50 år gammalt vin, tips om vilka utrotningshotade djur som smakar bäst, samt på pålen. Pålen var en träpelare på ca 4-5 meter i pubens mitt. Terry krävde att vi skulle klättra på pålen. På det stora hela så fann vi hans ständiga fokus på pålar och deras bestigande som en smula lustigt.
Simon, elektriker extraordinär, tog sig upp på nolltid, Christoffer, snopen simlärare, fastnade med en dryg meter kvar till taket, men passade på att sjunga en sång innan han graciöst tappade taget och föll åter till jord.
Så fröjdades vi. En jul som går till historieböckerna för oss. Trevliga människor och en hög med oväntad lyx.
En vit jul. Samtliga gäster var blekansikten av det näst intill genomskinliga brittiska slaget, medan all personal var svart. Det går igen vart vi än åker. Välbärgade vita, oftast afrikander, de flesta med en pessimistisk syn på landet de lever i, och en milt sagt skeptisk syn på svarta afrikaner – alltmedan deras personal sliter hund omkring dem.
Häromdagen stod jag i kön till kassan i en mataffär i Zimbabwe. En uppenbart välbärgad svart man trängde sig före med ett synnerligen arrogant manér, och fick mothugg från mannen bakom mig i kön, ”You are the white man." Han pekade på mig, "He is not the white man. You are the white man!”
”I am not the white man.” mumlade karln och slank iväg.
