Jag mötte dem fem dagar i veckan. De var gamla människor som bor på ett äldreboende härintill där jag bor. Det finns inte bara bibliotek i dess exakta betydelse, det finns mänskliga bibliotek också. Människor som agerar som uppslagsverk. En del har en stor träffsäkerhet när det gäller årtal, kungar och historiska skeden i både Ångermanlands och Sveriges historia. Andra minns snövintrar, en och annan vill tala om timmerflottningen förr. Någon minns hur det var förr på gården där de var födda och växte upp. En dag fick jag en föreläsning om hur man gjorde surströmming och hur denna rätt skulle ätas. En äldre dam berättade med glädje om paltfester och annat trevligt som hänt i bygden. Många gånger återkom vi till bygdens egen historia, om gamla affärer från förr, bagerier, posten och Konsum. Mycket av den kommersen som bedrevs förr är numera ett minne blott och i området finns Handlarns. Det är tur att vi har den i alla fall, utbrast de med eftertryck. De är måna om att bygden ska leva, och nog ville de ha tillbaka området från fornstora dagar när sågverken stod på linje utmed Ångermanälven och båtar trafikerade älven. Älven går som en livstråd genom deras berättelser. Sedan pratade vi ofta om de Stora Projekten, E 4 och Höga Kusten bron. Det var inte långt därifrån till diskussionerna om Botniabanan. Kommer den igång på allvar tro? Tänk så mycket pengar som har lagts ner i den järnvägen, sade de med en suck ibland. Somliga ville gå så långt att de allvarligt funderade på om att man ändå inte tog sig vatten över huvudet när man startade bygget av denna bana som skulle bli en slags triumfens väg genom Ångermanland från söder till norr och omvänt. Jag deltog så mycket i deras tankar och funderingar så att tid och rum försvann för mig. Ibland ville någon att vi bara skulle sitta ihop och vara tysta . Närvaro och närhet kan se ut på många sätt, man sitter tillsammans och tittar ut genom ett fönster, säger precis det som behövs och sedan är det bra med det. Kanske ljudet av våra kaffekoppar var det enda ljudet som bröt tystnaden. Oavsett om vi satt i grupp eller enskilt så dröjde det inte länge förrän historierna kom, minnen, saker som kanske också blev förtroenden. Ibland en och annan fräckis, de blev inte så många till antalet ,men det kom sådant också, berättade med glimten i ögat. Mycket hängde på de åldersförändringar som dessa människor genomlevde. En sak som vi alla i olika omfattning kommer att få. Men bakom sjukdomarna hos dem skymtade man personligheten lite då och då. Allt medan andra kan vara fullt på det klara med det mesta. Hur det än är med det så mindes man Ådalen 31, var och en på sitt vis. Genom denna minnesbank som de har, inser jag vidden av denna händelse som fick en så stor uppmärksamhet, inte bara i Sverige utan även utomlands. Händelsen har etsat sig fast i deras själar, det som skedde bär vittnesbörd om en sårighet. För mig som inte är i närheten av deras åldrar får denna historiska händelse en djupare mening, min förståelse för deras reaktioner har inte låtit vänta på sig. Äntligen känns det begripligt för mig, det som för mig bara varit bilder och ord i tidningar och historieböcker. Lunde ligger inte så långt härifrån, där har jag passerat flera gånger men efter mitt möte med dessa gamla så har platsen fått en helt annan innebörd. I mina dagliga möten med de äldre fick jag förmånen att plugga ångermanländska, lära mig uttalet och innebörden av orden. Detta med dialekter är en skatt i sig. Det blir ibland en frontalkrock mellan min göteborgska och ångermanländskan, de gamla vek sig av skratt ibland men jag fick ju vara storsint och bjuda på det. Det var härligt att se dem skratta, någon gång så tårarna rann på dem, jag själv var inte så dålig heller. Inget kändes för ommafalt (besvärligt). ”Hä blir bra det!” Mina besök på detta ”Bibliotek” kändes väldigt inspirerande fastän jag varje dag var ganska utpumpad när jag kom hem. De där samtalen blev ofta bli väldigt intensiva, mycket skulle avhandlas då vi läste tidningen Ångermanlänningen tillsammans och dryftade stort som smått av det som hänt, nära och långt bort uti den stora världen. De har levat, verkat i detta område. Det här är ju deras egen gata och jag kan någon gång känna mig lite bortkommen då västkusten och Göteborg genomströmmar mina vener. Då och då berättade jag för dem lite grann om mig själv och mitt liv. Man får inte vara snål! De här gamla människorna är en källa till kunskap, nästa gång du som läser detta, besöker någon gammal i din närhet, glöm inte papper och penna! Ta tillvara på deras livsberättelser. Du kommer säkert få ihop till ett helt bibliotek du också. Det är berättelser från verkliga livet och säkerligen en och annan skröna också. ©Linda Åberg Luthman – Höga Kusten Poeten. F:a Levande Text.