Jag kliver av bussen runt 08:50 och rör mig mot Strömparterren där det nya kommunhuset står klart. Staden ligger i ett lugnt tempo med personer som är på väg till skolan och till jobbet. Jag passerar gropen vid torget och ställer mig själv frågan varför ett nytt kommunhus prioriterades över den fula synen. Vid 9-tiden kommer jag fram till byggnaden och ringer Rozbeh Zand Biglari, projektledare för bygget. Han frågar var jag befinner mig så jag kan bli insläppt. Vi möts utanför huvudentrén och skakar hand under kommunens skylt som består av ett märkligt val av färger.

Jag kliver in och blir direkt mött av en stark doft av trä. Framför mig finns receptionen och arbetsrum, samt affischer som jag ej var tillåten att fotografera. Vi fortsätter från receptionen ut i hallen där den stora trappan är. Innan vi hinner gå upp dyker det snabbt upp ett problem som kräver Rozbehs uppmärksamhet. Hissen har plötsligt stannat med last bestående av stolar. Rozbehs går för att lösa problemet och jag står kvar bredvid trappen och ser mig runt. Känslan jag får är den samma jag känner här på skolan, fräscht och nytt men opersonligt och tråkigt.

Kommunhuset är lovat att vara en av Sveriges mest hållbara byggnader vilket syns på det tråkiga utseendet. Problem med hissen verkar fixa sig snabbt, Rozbeh återvänder och en av städarna kliver in i hissen och säger skämtsamt ”Vågar jag åka?” Innan vi hinner fortsätta får han ett samtal men ber personen att ringa upp om 7–8 timmar. I trappan hänger det ett konstverk i form av en lång gren. Konstverket är skapat av konstnären Jonas Torstensson och Rozbeth berättar hur allt i konstverket är gjort av återbrukat material som gamla dricksglas, skyltar och mer.

På andra våningen finns det en lång grön soffa med stolar och bord, omringad av flera hundra skåp som ska tilldelas personalen när arbetet sätter igång. Rozbeth förklarar att våningarna har olika färger för att matcha den grafiska profilen, och att skylighten ska ge så mycket naturligt ljus som möjligt. Något jag noterar är förmågan att kunna spana ner vid den öppna delen. Den fungerar helt okej, men når inte samma nivå här på skolan med armstöden.

Tredje våningen består åter av flera arbetsrum och matsalen. Alla våningar har som en korridor där det finns ett kylskåp och kaffemaskin. Det är samma på den tredje våningen, fast med en kafeteria istället. Jag frågar vad som kommer att säljas i kafeterian och Rozbeth berättar hur samma mat som serveras på skolan kommer att finnas där. Vid rummet bredvid finns det plats att hämta bestick, lämna tallrikar och värma matlådor. Matsalen tar upp en stor del av tredjevåningen, med stolar och bord gjorda av återbrukat material likt konstverket i trappen.

Han visar mig även terrassen där man kan sitta ute och äta när det blir varmt, och på vägen passerar vi ett bord med två byggarbetare som sitter på rast med varsin energidryck och småpratar. Rozbeth låser upp dörren och jag kliver upp för de tre trapporna och känner snabbt vårsolens värme. Terrassen första del är väldigt bred vilket ger gott om utrymme för bord och stolar, men smalnar ner sig vid utsikten mot reningsverket. Utsikten är inte den bästa åt det hållet, men det ändrar inte faktumet att terrassen är en av höjdarna för huset.

Rundturen börjar att närma sig sitt slut då jag fått se alla våningar och dess innehåll. Kommunhuset står fortfarande relativt tomt med små problem som kan uppstå, men snart kommer det att vara en perfekt arbetsplats trots den tråkiga stilen. Tillsammans går vid ner till receptionen och entrén där jag blir utsläppt. Vi skakar hand föe sista gångwn och jag tar en sista blick på kommunhuset innan jag rör mig mot skolan.