Sångarna och deras ackompanjatörer lät välrepeterade och samstämda. Arrangemangen och lokalens akustik fick höga betyg och sångarna artikulerade med gott resultat. Publiken bjöds på ett varierat program med välkända klassiska stycken, flera av Mozart, men även kända visor av Bellman, Bertolt Brecht/Kurt Weil och barnvisan Min hatt den har tre kanter. I den sistnämnda visan briljerade David Wahlén på dragspel oerhört mycket med en mängd variationer som dribblade bort den publik som försökte sjunga med. Efter en stund tänkte jag inte alls på att dragspelet kommit in i operans värld. Alla bitarna föll på rätt plats. Så ska det låta, tänkte jag.

David Wahlén Bild Hans Jonsson

Publiken i Dragspelets Hus Bild: Hans Jonsson

Den lekfulla och muntra, ibland ekivoka tonen under konserten vann publikens gillande. Man skrattade åt några ändringar i sångtexterna som musikerna tagit sig friheten att göra. Många i publiken visade sin stora uppskattning med fotstampande, rop och visslingar. Ganska förvånande med tanke på publikens relativt höga medelålder!

En möjlig förbättring vore att ha ett podium för musikerna. Då kunde vi som satt långt bak i lokalen se bättre. Jag såg till exempel inte mycket av den sittande David Wahlén.

Den allsång som man hade valt, O sole mio, tyckte jag inte riktigt passade att sjunga så. Jag kunde inte avgöra om det berodde på fraseringen eller på vad sången handlar om. Pavarotti skulle aldrig gått med på att leda en allsång med O sole mio, tror jag. Den måste sjungas solo. Kanske melodin till Luciasången vore bättre om publiken ska sjunga allsång på italienska? Den visan handlar inte om helgonet Sankta Lucia utan om hur vacker stadsdelen Santa Lucia i Neapel är sedd från havet.

Summa summarum: dragspel och opera är inte en galen kombination. Jag hade fel. Ikväll var det en galet lyckad kombination. 

Tack för det, Höga Kusten

Opera. Det var kultur som ger glädje, kraft och mod. Den kan bidra till ett bredare intresse för opera.

Hans Jonsson