Jag står utanför entrén till klädesbutiken KappAhl och tvekar att gå in. Jag kände doften av kartong och lukten av nyöppnade kläder. Butiken är inte så jättestor, om man jämför den med de andra. Framför mig ser jag en massa skyltdockor och metallhyllor som har vikta kläder. Bälten och väskor hänger ner från ställningarna. Vid kassan står det en kvinna, troligtvis chefen eftersom att det står "Butikschef" på hennes tröja. Hon har långt blont hår, är smal och inte så mycket längre än mig. Hon berättar att hon heter Susan och visar var jag ska hänga av mig. Sedan satte hon mig i arbete. Jag fick hjälpa till med att flytta kläder till olika platser, larma, vika och ställa allt i ordning. Susan ville att jag skulle arbeta i barnavdelningen eftersom de inte har någon personal, som kan vara där och hjälpa kunderna att finna det de behöver. Lite senare hade en annan kvinna kommit och pressenterat sig för mig, hon berättar att hon heter Petra. Hon har svart kort hår, är smal och väldigt lång. Hon berättade att hon jobbar som butiksstylist. Hon behövde hjälp med att blåsa upp ballongerna till rean imorgon. Ballongerna var mörkgröna och med vit text stod det Kappahl.
"Hur jobbar du, hel eller deltid?" Frågade jag medan jag knöt ballongen i min hand.
"Det är lite annorlunda för jag jobbar inte på onsdagar, men jag jobbar heltid", säger Petra.
Jag tog tag i en annan ballong och fortsatte.
"Trivs du med ditt jobb?" Frågade jag.
"Ja, det kan vara lite mycket ibland, men trivs gör jag."
Jag fortsatte med mitt arbete och till slut så blev jag klar. Jag pustade ut. Sedan ställer jag mig upp och tänker efter vad jag har gjort: JAG HAR BLÅST UPP 30 BALLONGER på en timme. Det var helt ofattbart att jag, Nadia, tjejen som har ballongfobi har gjort detta!

Jag blev väldigt stolt över mig själv och gick till kassan för att höra om de hade mer arbete åt mig.
Där såg jag en kvinna i medelåldern, med väldigt moderna kläder. Petra förklarade att hon var butikschefen. Kvinnan log och pressenterade sig för mig. hon heter Yvonne och är butikschefen, men då kom en sak upp i mitt huvud, var inte Susan butikschefen? Men då förklarade Petra att båda var butikschefer men Yvonne hanterar mer av det skriftliga arbetet medan Susan hade koll på själva butiken.
Yvonne berättade att hon hade en massa arbete som hon ville att jag skulle utföra. Jag blev glad att få höra det för jag är en person som verkligen tycker om arbete!

På lagret
Jag fick åka ner med hissen till lagret. Det var jättestort där, som en labyrint med en massa dörrar. På varje dörr stod det ett butiksnamn på. Detta ställe var inte nytt för mig, jag hade varit här en massa gånger innan med mamma, så jag kände igen mig. Vi gick tills vi kom fram till en dörr där det stod Kappahl på. Dörren var låst, man behövde en kod för att komma in. Jag var glad att jag fick veta vad koden var, man känner sig ganska cool. När jag väl öppnade dörren, så gick jag in i rummet och tittade mig omkring. Det var en massa kläder och skyltdockor, tänk att en butik behöver så mycket! Det var säkert femtio olika skyltdockor och tjugo vagnar. Yvonne sa att vi behövde ta med oss fler strumpor. Det var en massa boxar med en massa strumpor förpackade i plast. Jag frågade hur mycket jag skulle lägga i vagnen. Hon svarade med ett leende "Alla strumpor som du ser här ska med i vagnen." Medan jag lyfter högar med inpackade strumpor, så tänkte jag: KOMMER ALLA DDESSA STRUMPOR ENS ATT FÅ PLATS?

Effektivt arbete
Efter att ha fått nästan alla vagnar fulla, så ringde det på Yvonnes mobil. Efter att hon hade pratat klart, så tittade hon på mig. Hon frågade om jag skulle klara mig själv, för hon hade nämligen ett ärende att göra. Jag nickade som svar till ett ja. Där stod jag, ensam med tre stora vagnar fulla med strumpor. Jag tänkte: HUR SKALL JAG GÖRA NU och tryckte ner mitt ansikte i ett av vagnarna. Sedan fick jag en idé, jag kunde gå med alla tre vagnarna samtidigt, om det nu skulle fungera. Jag tog med vagnarna till hissen och utan problem var jag vid butiken. Det var ett nytt ansikte jag såg framför mig, vid kassan. Jag hälsade och frågade vad hon hette. Hennes namn var Anna. Jag frågade henne om hon visste vad jag skulle göra med strumporna. Hon berättade att alla kläder som kommer upp måste larmas, så jag började larma högar med strumpor.
"Ursäkta mig, men har ni någon större storlek på den här?" frågade en kvinna som hade en BH i handen.
Eftersom att jag hade fått lära mig hur man slår in det på datorn, sa jag att jag gladligen hjälper henne. Jag gick till datorn vid kassan och slog in artikelnumret. Sedan kommer det upp hur många det är kvar. Det stod att det skulle vara sju stycken kvar av den storleken som hon ville ha. Eftersom att de inte hängde ute, så antog jag att de var på lagret. Jag gick in och hämtade en åt henne. Hon tackade och gick för att betala.

Prissänkaren
När jag gick till jobbet nästa dag kändes det riktigt roligt. Idag ska jag nämligen få använda prissänkaren, ett verktyg man använder för att se vilka varor som ska sänkas och sedan stämpla det nya priset. Susan sa att jag skulle kolla alla varor eftersom att det var ett jättestort häfte med flertal rader med varor.
Nästan hela dagen gick åt att sätta nya priser. Det var jobbigt men väldigt kul. Man känner sig alltid så proffsig när man kan saker som man inte har gjort förut.
När jag kom fram till barnavdelningen så såg jag två män, som höll på att fixa larmet, som av någon anledning hade gått sönder. Båda stod på stegar, men en av dem hade oturen att ramla ner. Jag blev jätterädd. Hans stege var visst inte så stabil som man hade trott, som om han skulle balansera på en enhjuling. Jag fortsatte med mitt arbete.

Gott med lite fika
Under en god liten fika med varmchoklad, som var jätte god och en bit tårta passade jag på att intervjua Anna, en utav de anställda.
"Hej Anna, är det något speciellt du har hand om här?" Frågade jag.
"Jag står mest vid kassan. Jag har ingen egen avdelning. Min tvillingsyster jobbade här, men eftersom att hon jobbar i London nu, så fick jag jobba här istället för henne."
"Hur många anställda har ni på KappAhl och hur många butiker finns det? Frågade jag medan jag tar en godisbit från skålen."
"Vi är 7 heltidsanställda och 8 deltids. Det är 360 butiker i Sverige, Norge, Finland, Polen och Tjeckien." Oj, vad jag blev förvånad av att hon kunde så mycket.
"När startade KappAhl för första gången och varför heter det KappAhl?"
"Det var på 1953 som den första butiken öppnades. En kappbutik i en källare vid Kallebäck i Göteborg, ägaren hete Perl-Olof Ahl. Jag har för mig att det var en journalist, som hittade på smeknamnet KappAhl efter det så bytte butiken namn. Jag blev mycket förvånad att hon kunde så mycket, kändes som om jag pratade med faktabok."

Jag tackade alla för den tiden jag har haft här och Anna för intervjun. Jag tog på mig min jacka och gick hem med tanken på hur jag skulle skriva denna text. 