På väg mot lägret så ser jag mig runt i bussen. Jag är fövirrad - alla är pigga och glada det skrattas och brottas i bussen. Kan dessa ungdomar verkligen vara så sorgsna som det sägs på vägen tillbaka? Tänker jag. När vi stiger ur bussen är det kallt och mulet. Vår guide säger åt oss att följa efter.

En sak jag verkligen inte förstod mig på var att det fanns så mycket gräs där. Antingen så har det vuxit upp efter förintelsen, eller så har det alltid vuxit där. I vilket fall som helst så ska det inte finnas där- Auschwitz är en DÖD plats!

När vi går in i koncentrationslägret vet jag inte vad jag ska tycka. Det är grått och dystert, men att koppla denna plats med välbyggda hus och fint packade gator till förintelsen är svårt. Det enda som avslöjar denna hemska plats är stängslet som sträcker sig hela vägen runt lägret.

Som många andra i klassen säger så är det väldigt rent och väl städat. Man kan inte tänka sig att det låg ihjälsvultna personer på golven som nu används av turister för att se lägrets historia speglas i bilder på väggarna. Eller skjutna fångar på gatorna, där vi nu går och lyssnar på en guide som berättar "den otroliga historien".

Efter en kort men rörande vandring genom lägret och dess olika byggnader. Kommer vi fram till ett hus, på en skylt står det "block 5". När man ser den bygganden kan man inte tro att det ligger 2 ton människohår utställt i en monter där inne. Att det ligger högar av barnskor, resväskor och glasögon. Men det gör det, och fler än en person brister i gråt av den hemska synen.

För mig så blir allt klart när jag ser de små, små barnskorna som ligger där framför mig med bara en glasruta emellan. Skor från barn som tillsammans med mamma och kanske syskon tvingas ta av sig kläderna, gå in i ett pyttelitet rum, som sedan fylls med gas, denna gas gör att detta lilla barn blir medvetslöst på ungefär 2 minuter och död på 5.

I block 11 möter vi hemska historier om experiment, mordförsök, skämt rättegångar mot dödsdömda judar och vi får se de värsta cellerna de hade på lägret.
De cellerna som de hade där skulle kunna få till och med en person utan cellskräck att rysa av avsky.

Efter block 11 gick vi vidare mot krematoriet. Usch vad känslokall jag känner mig när jag har gått där och inte fått fram en enda tår, inte ens en snyftning. Det kanske låter dumt men så kändes det.

Precis utanför lägrets stängsel stod det en galge. Enligt guiden så blev grundaren av lägret- Höss, hängd där.
Rätt åt honom tänkte jag. Men guiden sade att bara 10% av alla soldater/ SS män som jobbade där fick straff.

Det gör mig ganska ledsen men vem vet? Det är nog nästan ett värre straff att leva med den skulden hela resten av sitt liv... att få ljuga för alla ... att veta att nästan alla som man möter skulle hata en ifall de fick veta vad man har gjort. Istället för att dö eller sitta i fängelse.

Sedan vidare till krematoriet.

Allt gick så snabbt så jag hann inte riktigt tänka. Men nu när jag funderar vad som har funnits där inne mår jag illa. Döda kroppar av oskyldiga, både vuxna och barn som bara forslas in i ugnarna.

Mord, mord och mera mord

Innan vi fick gå in i Auschwitz så fick vi se en film. När vi väl hade kommit tillbaka så pratade vi om detta och en sak som jag reagerade på var det ena barnet so hade blivit tvingade att stå barfota i snön i tjugo timmar. Att höra siffran tiotusen om dagen, det fastnar inte. Men att stå barfota i snö - vi vet hur ont det gör. Då förstår man hur hemska SS-soldaterna var. Att se på när ett barn långsamt, långsamt förlorar sina ben. Det är grymt.