KRAMFORS I oktober 2018 invigdes Jörgen Nilssons bronsglänsande Magdalena Forsberg i Ullånger. Det är en staty i naturlig storlek, en Magda med skidorna i högsta hugg och skidskyttegeväret på axeln.
Men bakom den chosefria och till synes enkla realismen döljer sig en lång och komplicerad arbetsprocess – att gjuta en staty är inte så enkelt som man kan tro.
Skisser och mätningar. Skulpturer i vax och gips. Tvåhundra kilo flytande brons. En gjutprocess som kräver skyddsdräkt. Precisionssvetsning av det jättepussel av ihåliga bronsdelar som är resultatet.
Och, framför allt, detaljkännedom om Magdalena Forsbergs utseende.
– Jag åkte hem till henne med ett måttband och mätte henne. Annars får man utgå från foton, men nu hade jag ju möjlighet att träffa henne personligen, säger Jörgen Nilsson.
Sedan skissandet och modellerandet. Geväret, händerna, kläderna, frisyren – metall, hud, tyg och hår – ska skildras så som de ser ut i verkliga livet. Modeller kasseras och görs om igen.
Det måste finnas fästpunkter som stabiliserar konstruktionen. En absolut balans i kompositionen.
Och den som tittar henne i ansiktet ska känna igen Guld-Magda – den glada, ödmjuka och folkkära vinnaren av bland annat sex VM-guld och två OS-brons, fyrfaldig Jerringpristagare med sex raka totalsegrar i världscupen i bagaget.
Det blev sex skallar innan Jörgen Nilsson var nöjd med huvudet.
I den nya utställningen på Kramfors konsthall visas en mängd material från arbetsprocessen. Här finns skisser, gjutformar, fotografier, en hel gipsskulptur av Magda i naturlig storlek.
– Geväret var klurigt – skulle vi verkligen ha med det? Och det var inte självklart hur jag skulle placera det. Men hon kunde inte gärna stå och sikta, så till sist hängde jag det på ryggen.
Konst handlar inte sällan om kompromisser. Geväret är inte helt naturtroget, eftersom det behövde vara en integrerad komponent i den övriga skulpturen.
Statyn av Magda är inte ytbehandlad och kommer, om så inte sker, att med tiden att få naturliga färgskiftningar. En patinering skulle kunna göra stor skillnad, vilket några statyetter i utställningen illustrerar; en flickfigurin ser närmast ärgad ut i mörka nyanser av grönt, gråbrunt och mattbrons.
– Jag tog med dem för att visa vad man kan göra med patinering, jag gillar att experimentera med det. Man kan patinera med många olika saker – saltsyra, ammoniak, urin eller vanligt salt.
Brons är en legering bestående av 10 procent tenn och 90 procent koppar. Den är hård, tålig och väldigt gjutbar; när den smälter vid 1150 grader har den samma konsistens som vatten.
– Det är lite riskabelt att gjuta, man får ha en aluminiumdräkt som skydd. Jag har haft ovärderlig hjälp av Mats Wikström på Kollektivverkstaden i Umeå, säger han.
Statyn kostade 250000 kronor varav halva summan gick till material och gjutning. På Kusten Ullånger svarade för ett stort ideellt arbete och föreningar, företag och privatpersoner gav generösa bidrag.
– Ehrling Eliasson åkte personligen runt till företag, det var ett enastående arbete, berömmer Nilsson.
Realismen ser han som en generös metod som når ut även till människor som inte är direkt konstintresserade.
– Den exkluderar inte någon, summerar han.
– Men på konstskolan blev jag väldigt ifrågasatt av lärarna. Realism ansågs som gammalmodigt och ur tiden. Men jag stod på mig, och är glad att jag gjorde det; realistisk skulptur är ett hantverk som få sysslar med i dag.
Att manifestera en privatperson i form av en staty kan väcka känslor – men också vara ett sätt att öka stoltheten och självkänslan på en ort. I Stockholm trängs kungar och kändisar så det står härliga till och det finns ingen anledning att Norrland ska vara sämre, tycker Jörgen Nilsson.
– Det är angeläget att vi också kan manifestera våra storheter, många har sina rötter i Norrland och det tycker jag att vi kan lyfta fram, säger han.
Utställningen pågår till den 7 oktober.
Katarina Östholm
