Jag hade ingen riktig lust att gå ensam, så jag frågade min kompis Anki och hon ville gärna gå med. Julia, hennes trogna hund ville också följa med.
Instruktionen för GPS:en var bara att slå på den och sen vandra upp till fäboden och slå av den när vi var framme. Enkelt, men nog blir jag nyfiken att lära mej mer om hur den fungerar.

Framme i lill-Åkersjön startade jag GPS:en och vi började vår vandring. Anki bar ryggsäcken med den obligatoriska kaffeflaskan och jag gick med GPS:en. När man bor i Invik och all snö har smält och man tycker att, nu är det vår, då är det svårt att fatta att så mycket snö ligger kvar ute i skogarna.

Vi gick ömsom på bar mark och ömsom i snö upp till knäna. Anki som gick först spårade, så jag klarade mej bättre från att bli blöt. Lite dåligt förberedda var vi nog. Om vi hade förstått bättre, så hade vi nog haft regnbyxor och dragit åt remmar runt vristerna, men nu var det inte så. När vi kommit ner till bron vid sjöänden var vi tveksamma om fortsättningen, men vi kunde ju inte ge upp. Döm om vår förvåning när vi kom ut på scooterspåret och det höll att gå på.

Den sista biten, som vi trodde skulle bli den svåraste, visade sej bli den lättaste. Framme vid Kallstabodarna fick vi sen avnjuta vårt kaffe och uppdraget var slutfört.

När vi sen vände åter valde vi att gå skogsbilvägen för den var plogad, och då fick vi också se hur bävern hade fällt jättestora björkar vid bäcken just innan vi kom fram på fjällvägen igen. Vi fick en riktigt skön skogspromenad till slut.