I juni 2023 gav Tidöpartierna Migrationsverket uppdraget att etablera återvändarcenter på fem platser runt om i landet. Ett av dem blev Lillsidan, Enköping. Dessa center kommer att fungera som särskilda boenden för personer som har mottagit beslutet om att behöva lämna Sverige. Under sommaren fick Migrationsverket i uppdrag att påbörja detta initiativ för att skapa en strukturerad och effektiv process för personer med av- eller utvisningsbeslut samt överföringsbeslut till andra länder.

Beslutet om att återvändarcentret skulle införas i Enköping gick snabbt och många blev förvånade, inte minst Enköpings kommun. Vi tog kontakt med Jill Samuelsson som jobbar som handläggare på migrationsverket och bestämde en träff där hon mer än gärna var villig att ta emot oss och berätta mer om beslutet. Vi väntade på Jill inne i porten som hade en instängd doft och väggar med färg som helt flagnat bort. När Jill kom välkomnade hon in oss i deras arbetsrum som till skillnad från lägenheten, var inrett och hemtrevligt. Jill började med att berätta hela processen om hur uppehållstillståndet går till efter det kom hon in på varför ett återvändarcenter införts i just Enköping.

Anledningarna var många, både närheten till Arlanda, den duktiga personalen i Västerås som enkelt kan ta sig till Enköping och tillgången till boendet med plats för 120 personer. Jill påpekade att centret i Enköping enligt henne inte är en långvarig lösning pågrund av att det måste renoveras, men är övertygad om att dessa center kommer att finnas kvar och även expanderas.

- Det ger oss möjlighet att hålla koll och att färre försvinner under jorden!

Jill berättar att det var nu under sommaren de fick detta uppdrag att påbörja initiativ för att skapa en strukturerad och effektiv process för personer med av- eller utvisningsbeslut samt överföringsbeslut till andra länder. De hade fram till 1 december 2023 att rapportera om framstegen i arbetet.

- Detta betyder att allt gick väldigt fort och därför blev det kommunikationsfel med både kommunen och skolor. Det dröjde ett tag innan barnen på återvändarcentret fick en plats på skolan och detta bidrog till rykte om att vi bröt mot barnkonventionen, säger Jill Samuelsson.

Vi avslutade samtalet med att Jill kollade upp vilka rum som var lediga så att vi kunde få ta en närmre titt på dem, hon sa att idag hade vi tur, de stora ”fräschare” rummen var städade och klara så att vi kunde ta en titt på dem. Hon öppnar kassaskåpet i personalrummet som är fullt av nycklar. Men när vi väl kommer fram till rummet så var det allt annat än ett fräscht rum, den instängda och fuktiga luften blev mer påtaglig än någonsin när Jill låste upp lägenhetsdörren. Detta visar Jill oss runt med ett leende. Hon visar oss ett rum där en familj på sex personer tidigare bott. Precis innanför dörren ligger ett badrum vilket man ser tidigare varit anpassat för boende på ålderdomshem då det liknar ett handikappsbadrum. Badrummet är inrett med plastmattor och armstöd till toaletterna.

Utanför badrummet finns det andra och enda rummet i lägenheten. Kök, sovrum för fyra barn och föräldrar samt kök i samma utrymme. Tre våningssängar står hopträngda framför bortslitna tapeter och spruckna väggar i ena hörnet. I det andra hörnet ligger familjens kök med allt vad det innebär. På kylskåpet har någon klottrat något slags tecken med en sprayburk, bredvid hänger det regler för hur lägenheten ska skötas. På det lilla köksbordet står en utdragen TV som familjen som tidigare bott i lägenheten tvingats lämna. Efter en effektiv rundtur leder Jill oss ut till boendets allmänna utrymmen, vilket var tomma korridorer och trapphus. Vi får även se byggnadens tvättstuga, dörren är täckt av graffitti och Jill berättar i förbifarten att det tidigare varit ett stort problem med narkotikahandel och kriminalitet i dessa utrymmen. Rundturen avslutas på det våningsplan där renoveringen startats, väggarna har här en jämn färg som till skillnad från de övriga våningarna inte flagnat eller slitits bort. Luften känns även lättare och Jill berättar att hon ser fram emot att se resultat när renoveringen är klar. Hon håller fast vid sin åsikt om att återvändarcenter är en bra idé och lösning.

För att få en annan synvinkel på hur det är att leva i återvändarcentret får vi kontakt med Rita som i flera år jobbat med asylsökande och därmed har kontakt med flera familjer som fått flytta till återvändarcentret.

Rita har tidigare arbetat som lärare men har gått över till att stödja, samtala och hjälpa familjer i asyl. Hon börjar vårt samtal med att berätta förutsättningarna familjerna har innan de kommer till återvändarcentret. För det första är det bidrag familjerna får minimala och kommer som högst upp till 4000kr per månad, vilket ska täcka alla matkostnader, kläder, leksaker med mera. Sedan när det blir dags för flytt får varje familjemedlem ha med sig sina saker, med en max vikt på 20kg. Detta kan jämföras med ett incheckat bagage på ett flygbolag som Norwegian där maxvikten är 32 kg. Här ska alltså alla kläder, leksaker och värdesaker räknas in, och egna möbler det är inte tillåtet.

När familjerna flyttar in så kommer de till en av lägenheterna, vilket alltid är lägenheter med ett rum oavsett storlek på familjen. Rita förklarar hur en familj hon stått nära där de var åtta barn och två föräldrar, och hur även de fick en etta där alla skulle trängas ihop.

Rita fortsätter att berätta om hur hon har fått argumentera med personalen på återvändarcentret om huruvida familjerna ska få ta in en TV i sin lägenhet. Rita menar att det är orimligt för en barnfamilj att leva i dessa små lägenheter utan någon tillgång till TV, speciellt när migrationsverket inte heller erbjuder någon annan underhållning eller sällskapsrum i byggnaden.

Vi kommer sedan in på att prata om ett av barnen Rita har kontakt med som bott på centret. Ett av alla barn fick möjlighet att gå till en ”riktig” skola i Enköping, men detta var endast två dagar i veckan och två timmar per de dagarna. Alltså fyra timmar undervisning per vecka. Resten av barnen i boendet fick gå på ”skolan” som låg i korridoren inne på återvändarcentret. Denna ”skolan” var två rum utan fönster mitt i korridoren mellan familjernas lägenheter. Rita berättar om resurserna som fanns tillgängligt för barnen.

- Om man tittar på materialet och bänkar så är det som att gå tillbaka 50 år i tiden, det fanns nästan inget material.

Här fick alla barn i olika åldrar och utbildningsnivå sitta tillsammans och göra något som skulle likna en skola, men Rita menar att det som fanns var färgläggningsblad och skrivpapper och inga läroböcker.

Rita kommer sedan att berätta för oss om ett samtal hon varit med om mellan migrationsverket och en av familjerna hon hade kontakt med då migrationsverket försökte

tvinga familjen att skriva på papper om att de ska lämna Sverige och åka tillbaka till sitt hemland vilket för familjen betydde livsfara och garanterat dödsstraff när de anländer. När familjen hade vägrat, hotade migrationsverket med att dra in föräldrarnas matbidrag, vilket redan var minimalt.

- De är förtvivlade, de ser ingen framtid.