Under torsdagen så kom Uppsala Stadsteater till medieinriktningens tvåor här på Westerlundska. Det var en föreställning som utspelade sig i klassrummet, och eleverna fick ta del av pjäsen själva.
Föreställningen hade ett tungt tema, nämligen självmord och verkningarna av att en närstående person väljer att ta sitt liv. Dunya är snart sexton år, därav namnet Sweet Sixteen, och hennes syster Dido begick självmord för två år sedan. Dunya ska hålla ett föredrag om självmord och när hon står ensam i sitt rum kvällen innan föredraget så föreställer hon sig att hon står i sitt klassrum. I klassrummet finns verkliga klasskamrater, stolar, bord och en stor whiteboardtavla. Allt är precis som det kommer se ut imorgon när hon håller sitt föredrag. Det nytänkande sättet att spela en teater börjar här; i klassrummet sitter 24 elever som går i tvåan på medieinriktningen. Dessa elever är alltså en del av teatern, en del av publiken samt en del av Dunyas fantasi på samma gång.
Så fort Dunya säger ordet självmord så kommer Dido in i klassrummet. Hon är inte levande, hon är en skepnad av vad Dunya minns om sin storasyster: en glad tjej med mycket energi, mitt i sina tonår. Hon tycker att Dunya ser töntig ut, i sina kanintofflor och en blå pyjamas.
Föreställningen är runt en timme lång och det är enbart en dialog som skapar handlingen, eller kanske en monolog. Dunya försöker lista ut vad hon gjorde för fel. Varför fick hon inget brev? Varför bad hon inte bara om hjälp? Varför tog Dido ett så själviskt beslut? Men framför allt, varför frågade ingen hur Dunya mådde efter Didos bortgång?
Sweet Sixteen tar upp viktiga frågor på ett intressant sätt. Uppsala Stadsteater skapar en sorts fusion av sorg, skratt och ilska och alla i klassrummet får visa sina känslor. Vissa grät, vissa skrattade, vissa brydde sig inte. Det viktiga handlade kanske inte om du grät eller kollade på mobilen under pjäsen; det viktiga handlar om vad de förmedlade. Det handlar inte om att du ska söka hjälp åt dig själv, det handlar om att vi ska se varandra. Vi påminns om hur lätt det är att säga hej i korridoren, att fråga hur någon mår och vikten i att prata om obekväma och jobbiga saker.
Det är viktigt att berätta hur man mår. Det finns stöd att få. Det kommer bli bra.
