Häxorna far till Blåkulla


Anki Hamberg 2005-03-24


Skärtorsdagen gav de sig iväg.

Inte många i vår tid kan ana vilken förskräcklig historia som ligger bakom, när de låter sig själva och sina barn klä ut sig till påskkäringar och med kvast och kaffepanna springa runt i husen och önska glad påsk och förhoppningsvis få lite godsaker och frukt. Till skillnad från andra gamla seder som man snarare vill lyfta fram på nytt, är det väl en evig tur att de gamla häxprocesserna trots allt sedan länge fallit i glömska för de flesta och att vi numera kan skämta om det. Det finns ju förstås undantag.
Våra påskkäringsseder härstammar från en tid då man på fullt allvar trodde att häxorna med sina trollkonster kunde skada människor och djur. Förklaringen är den att vidskepligheten hade sedan födseln blivit invaggad hos alla och satt väl inrotad i folks medvetande. Varenda en trodde på näcken, älvorna, tomtar och troll och övernaturliga förbannelser, vare sig de var vetenskapsmän eller fattighjon. Det var på den tiden också en mycket stark djävulstro i kyrkan. Överallt och hur som helst kunde den onda makten dyka upp för att bekämpa Guds verk och allt som var gott. Speciellt vid påsken som var den största högtiden. Då bjöd djävulen alla sina häxkäringar på hej dundrande fest i Blåkulla, trodde man. Natten till skärtorsdagen gav de sig av och kom inte tillbaka förrän sent på påskaftonen.
Om vart ordet Blåkulla härstammar ifrån tvistar de lärde. Förmodligen är det samma sak som "Blå kulle" d.v.s. utseendet av en plats långt, långt borta i utkanten, som man endast kan ana i ett blått dis.
Andra förklaringar kan vara några av de nedanstående, som är hämtat från www.enigma.se där man kan läsa om många olika speciella svenska platser och personer
- Blocksberg, tyskt berg känt för övernaturliga krafter och tillhåll för häxor och djävulen
- Blå kula = helvetet
- Blå kulla = blå kvinna = dödsgudinnan Hel
- en obekant jungfru som hette Blåkulla
- Blå kulle = densamme som Necken
- Blåkulla = en kvinnliga vattendemon
Det finns många kullar och liknande som man utpekat för Blåkulla. Sedan gammalt är det i Sverige ön Blå Jungfrun i Kalmarsund som är den mest omtalade platsen.


Här kan Du läsa mer om Blå Jungfrun och Blåkulla:
- Blåkulla, Jungfrun eller Blå Jungfrun? (ENIGMA - Magnus Bjurhammars sidor)
- Blå Jungfrun (Naturvårdsverket)
Under åren mellan 1668 och 1676 härjade en fruktansvärd häxfeber i Sverige som tilltog som en epidemi, främst i Dalarna, Hälsingland, Bohuslän och Stockholm. Misstänkte man minsta lilla skulle man genast rapportera det, och skvallret om vem som var häxa frodades och folk vittnade vilt om att de sett de mest konstiga saker. En del kom med trovärdigt bevismaterial.
Hur kärringarna förberedde sig och vilka redskap de använde inför Blåkullafärden, fanns mycket vittnesmål om, men vad som sedan hände när de väl var där hos djävulen var mindre känt. Folk fantiserade mycket om det och det finns vissa vittnesmål från folk som berättat att de följt med i smyg till Blåkulla och sett hur kärringarna festade med djävulen, åt grodor och ödlor och träffade andra kunniga trollpackor som lärde ut sina trollkonster.
En 14-årig flicka berättade hur hon blev bortrövad på natten av en påskkäring som tog henne med till Blåkulla och fick där vara med om både det ena och det andra. Samtidigt hade hon ändå legat i sin säng, men under fruktansvärda skakningar och svettningar, kunde flickans föräldrar försäkra.
Flickan kunde sedan peka ut sin häxa som var den omtalade Brita Zipel, men hon förnekade allt. Flera trädde fram och påstod att deras barn rövats bort på liknande sätt och det var tillräckligt för att Brita Zipel skulle dömas till döden.
Upp mot 300 häxor dömdes på liknande sätt till döden och avrättades genom halshuggning och brändes därefter på bål. Flera brändes också levande, och ibland med en krutpåse bunden runt midjan.
Sverige var inte att jämföra med häxhysteriet i övriga Europa. Katolska kyrkan hade under medeltiden en kampanj mot trolldomsväsendet, och på uppdrag från påven tillät man grymma förhörsmetoder, tortyr och alla sorters knep för att avslöja häxorna. En känd metod var att man slängde den misstänkta i sjön och om hon sjönk så var hon oskyldig. Det var förstås inte bara kvinnor, utan även män. Tusentals dömdes och brändes.
Med tiden klarades det hela upp med hjälp av klartänkande män (eller om det nu var deras fruar) som till slut ställde sig frågan vem det egentligen var som fick hallucinationer och for till Blåkulla och att man bara såg sådant som man ville se och lyssnade till det man ville höra. Man dömde nu även ett flertal människor till döden, som visade sig ha hittat på allt själva och helt utan vidare anklagat folk för att vara häxor. Enligt de böcker jag har som källor brändes en häxa för sista gången på bål i Sverige år 1704, och man avskaffade dödsstraffet för trolldom. Det lär ha bränts människor även senare, så sent som i vår egen tid.
Att häxorna flög till djävulen skrevs det om redan i Eddan där det i "Den höges sång" står:
"Trollpackor såg jag genom rymden rida"
I gamla svenska kyrkor finns också mycket gamla valvmålningar med häxmotiv och föreställningar om häxsabbaten hos djävulen.


De här är valvmålningar i Slesvigs domkyrka från omkring år 1300. De hör till våra äldsta häxbilder.
Häxorna kunde använda sig av diverse föremål för att fara till Blåkulla, som t.ex. kvastar, käppar, dynggrepar, kalvskinn, kreatur, vagnar, grisar, getter och människor. Dessa föremål skulle helst vara lånade eller stulna. För att de sedan skulle bli flygdugliga var häxan tvungen att göra en sorts salva och smörja in föremålet med. Anledningen till att man trodde att häxan smorde in och red på t ex djur var att folk hittade sina djur alldeles svettiga och söliga på morgonen och alldeles uppflådda på ryggen. Sådan här salva fanns i verkligheten och forskare har spekulerat i vad den innehöll. Det ska ha varit fett från dödfödda barn eller hängda människor, samt bolmört som sades ha stark hallucinationseffekt. Gamla illustrationer visar hur häxan flyger ut genom skorstenen. En betraktare ser dock att kvinnan i själva verket är kvar, men faller i dvala. Det viktigaste för resan var smörjehornet som häxan hängde på kvasten eller vad det nu var hon flög på. I senare tid avbildar vi ju påskkäringar med kaffepanna istället.
För att kunna flyga krävdes många olika föremål och trolldomsformler. I Nordiska museet förvaras sex föremål som tillhörde en värmländsk torparhustru. De s.k. Kapten Elins trolltyg". Där finns ett horn av nötkreatur med ett hål borrat genom spetsen, "Kapten Elins smörjehorn", en björnklo, en bit av ett kranium, ett benstycke med inskurna hålor, en höns- eller tuppfot där ena klon saknas och slutligen en käpp med tre påträdda skinnbitar.
"Kapten Elin" var förman för påskkäringarna sade man, och hon och tio misstänkta dömdes 1720 och sattes på Örebro slott.
En trolldomsformel kunde lyda ungefär så här:
"Upp och ut ända till helvetet."
Synd var det om den som råkade säga fel: "Upp och ned ända till helvetet". Antingen fick de åka upp och ned hela vägen till Blåkulla, eller upp och ned i skorstenen hela natten.
Häxorna samlades först i byns kyrktorn. Där gnagde de på kyrkklockorna, trodde man, eftersom det ska finnas avtryck av tänder i malmen på klockorna i någon kyrka.

Myterna om häxorna är många. De tjuvmjölkade gärna grannens kor genom att använda sig av den s.k. bjärran. Den bestod av ett ullnystan och genom det stack häxan trästickor som var brända i bägge ändarna. Hon droppade tre droppar blod från sitt vänstra lillfinger på bjärran, gick baklänges ut på trappan och slängde den med en ramsa över axeln. Bjärran susade iväg och skaffade mjölk åt häxan.

Folk var som tidigare nämnt livrädda och försökte skydda sig så mycket som möjligt mot alla onda makter, precis som med sina kreatur. De ritade kors över alla dörrar och fönster, lade stål och knivar på trösklarna och i sina sängar. På alla uthustak lade de psalmboksblad och ibland hela psalmböcker. Man trodde också att påskkäringarna kunde komma in genom skorstenen och därför var man mycket noga med att ha spjället stängt. Om en påskkäring råkade fastna i skorstenen skulle man elda med nio sorters lövträd för att röka ut henne. På morgonen skulle man däremot akta sig för att elda allt för snabbt. Det hette nämligen att i det hus från vars skorsten det först kom rök på morgonen, där bodde en häxa.
De fanns de som vågade sig ut på kvällarna och nätterna för att försöka få en skymt av en påskkäring på kvast. En del försökte också få påskkäringarna att trilla ner. Man sköt i luften med gevär, därav vårt bruk med påsksmällare.


Även påskeldarna som fortfarande förekommer på vissa håll i landet kommer från den tiden. Elden var bland det bästa skyddet mot mörker och onda makter. Förr var det mycket vanligt att man tände påskeldar över hela landet och i senare tider in på vårt sekel var det allmän tävlan bland ungdomar om vem som kunde göra störst påskafyr. Man började samla granar redan efter julgransplundringen och gömde dem tills det blev påsk och det uppstod "grankrig" mellan de olika gängen. Man försökte ta varandras ris under vilda slagsmål och ärtskjutning.
Men under den riktiga häxtiden var det häxorna man var ute efter.

Kännetecknet för en häxa var bl a utslaget hår, men det var inte det lättaste att se vem som var häxa. De såg ut som vanligt folk. Ville man se en häxa med sitt riktiga utseende skulle man på påsknatten gå baklänges tre varv motsols runt kyrkan och samtidigt släpa två fingrar mot kyrkväggen. Varje gång man kom till kyrkporten skulle man gå baklänges upp för trappan och blåsa i nyckelhålet. Efter det kunde man se vilka som var häxor i byn.
På påskdagen gick alla till kyrkan och det var även påskkäringarna tvungna att göra, men djävulen hade sagt åt dem att de måste sitta bakochfram i bänkarna och läsa alla verser baklänges. Detta såg man förstås inte med blotta ögat, men visst fanns det ett knep för att kunna se det också. Man skulle ta ett ägg som var värpt på långfredagen och lägga det i fickan eller under hatten när man gick till gudstjänsten. Då kunde man känna igen påskkäringarna genom att de satt bakochfram i kyrkbänkarna med mjölkbyttor på huvudet.
Nu idag får man hoppas att folk inte är lika vilseledda när det gäller vad begreppet häxa står för. En del saker som folk trodde förr, och kanske gör än idag, är alldeles på tok. Det var i hög grad präster och högt uppsatta människor inom kyrkan, som bidrog till att intala sin församling om att häxor var förknippade med djävulen. Och det som män av kyrkan berättade, var också det som folk trodde på. Allt som var konstigt, avvikande och annorlunda i världen och i samhället, förklarade man som ett djävulens verk.
I själva verket har häxor absolut inget med djävulen att göra. Djävulen tillhör de kristnas tro, men finns inte alls med i häxans livsåskådning. Vilken äkta häxa som helst kan argumentera för varje sak som är skrivit i den här texten om vad folk trodde om dem. Ur häxors perspektiv får allt en helt annan förklaring.

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Från konfirmandgruppen 1955 syns i främre raden:fr.v. Vivi Forsgren, Sigrid Renlund, Anna Söderström, Gerd Forsgren, Anna Viborg. Bakre raden fr.v. Ingrid Råborg, Irén Sundelius, Bert Höglund, Åke Sundin, Ulf Mellberg och Bert Nilsson
Från konfirmandgruppen 1955 syns i främre raden:fr.v. Vivi Forsgren, Sigrid Renlund, Anna Söderström, Gerd Forsgren, Anna Viborg. Bakre raden fr.v. Ingrid Råborg, Irén Sundelius, Bert Höglund, Åke Sundin, Ulf Mellberg och Bert Nilsson

Konfirmationskamrater-55

Gjorde jubiléumsresa till Marviksgrunnan

Den årligt återkommande båtresan med M/S Rånö till "Grunnan" brukar ha en känd agenda med gudstjänst och sång av Carina Näsholm samt avslutning utomhus, med 'härlig är jorden*.  Extra...

Läs mer

Adventstid!


Tiden går fort och vi har redan passerat tredje söndagen i advent. Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst, även om en vanlig missuppfattning,...

Läs mer

GOD JUL, GOD JUL!!

Läs mer

GLAD MIDSOMMAR

Koutsläpp i Viksäter.

De nya ägarna av Kustladan stöder också Ullånger-Vibyggeråkörens nationadagsfirande

« Föreg. Nästa »



Kyrkstigen - Vildmarksleden
Panorama Högberget


Panorama Buskberget

Årets Ullångersbo


Ankrece 09

Film Invigning cykelled


Film spelmanstämma 07


Nisse Vestin

Förstasidan Artiklar
Ullångersbladet
Ansvarig utgivare:   Anders Böhlin
Webmaster:   Anders Böhlin
Redaktion:   Anders, Eileen, Hans, Ida, Olof