Det går inte att räkna hur många sekunder det har gått sedan 1992, men det var då Jan-Eric började.Det var när hans son spelade i juniorlagetoch även hans bonusson var tredjemålvakt i A-laget.Så Jan-Eric hade ganska snabbt en koppling till ESK. Men det var inte A-laget som drog in honom – det var själva klubben, människorna, gemenskapen.
– Jag tycker om att träffa folk. Man känner sig yngre när man är här, sa han med ett stort leende.
Och man märker att han menar det. Jan-Eric har blivit en del av ESK:s själ. I dag gör han nästan allt – tvättar kläder för både herr- och damlaget, fixar med bollpojkar, tar hand om domarna och ser till att motståndarna känner sig välkomna. Han är alltid där. Alltid på plats. En trygg punkt.
Han har även själv spelat fotboll, bland annat i Sirius. När han inte riktigt platsade där gick han vidare till Knivsta, där han spelade i tio år i dåvarande division 4 (som motsvarar dagens division 3). Fast egentligen var han ännu bättre i bandy, berättade han lite ödmjukt.
Det bästa minnet från alla år i klubben?
– När vi slog Karlstad borta i år och gick upp i ettan. Det var magiskt. Visst, det var kul när vi gick upp i Allsvenskan också, men då var jag inte lika involverad. Nu kändes det verkligen på riktigt.
Trots att han har varit med i över 30 år känns det som att han har energi för minst 30 till. Han älskar fotboll, men kanske ännu mer människorna runt omkring den. Och det är nog det som gör att han stannar kvar, år efter år.
– ESK är en jäkla trevlig klubb. Man blir glad av att vara här, avslutar han.
