Auschwitz

Många oroliga miner lyckas pallra sig upp ur sängarna, gå ut i kylan och sätta sig
vid frukostbordet. Det snurrar många olika tankar i allas huvuden, det enda jag
kan tänka på nu är "Vi ska till Auschwitz", ett arbetsläger där de har plågat och
dödat miljontals av människor... När taket är ihoppackat, frukosten undanplockad och vi städat bussen kom guiden. Vi åker förväntansfulla i en timme, sen är vi framme. Innan vi går in har vi samling utanför bussen och många springer på toa. Medan vi går in märker man att stämningen inte är som den brukar vara, ingen skrattar, ingen pratar, alla är tysta vilket är ganska ovanligt.

Innan vi går in ska vi hämta hörlurar och en liten radioliknade sak. Guidningen
börjar med att vi får se en film på ca 15 min. Efter filmen går vi ut och har
samling utanför. Solen skiner, fåglarna kvittrar och himlen har blivit nästan helt
klar. Allting vore underbart förutom att vi är kanske 100 meter ifrån ett
arbetsläger där de dödat miljontals av människor. Efter att alla har fått igång sin
radio så går vi med guiden fram till ingången till arbetslägret.

Jag tittar upp på den stora skylten där det står :Arbeit Macht Frei, som betyder Arbete Ger Frihet. Jag vet inte riktigt om jag ska tro på det... få blev ju fria, de flesta dog eller
dödades. Det är svårt att föreställa sig att de verkligen har stått en massa
människor bakom stängslet och drömt om att få bli fria.

Vi går in i olika hus som de kallar block. Min första tanke när vi kom in var att det
var väldigt trångt i gången, guiden säger till oss att hålla oss till vänster. I de olika
blocken finns det skor, borstar, väskor, glasögon, hår som de klippte av från de
döda och levande och mycket mer som de bevarat från alla fångar. Detta är ett
tecken på att det är helt sant, att det inte är någon liten gubbe som hittat på allt.
Varför skulle de tillverka en massa saker för dyra pengar som de ställer ut på ett
museum för något som någon har hittat på?

Några blir så berörda att de går ut men det som berör alla mest är de små barnsakerna,
deras små kläder, skor och en trasig docka. Många av alla de människorna som var här var barn. Jag tycker att de åtminstone kunde ha varit lite vänligare mot barnen. I ett av blocken kan man se in i rummen som en del bodde i. Sängarna var stora säckar med hö i och de som jobbade där fick en säng med madrass, ett eget rum, garderob och ett skrivbord, precis som alla människor vill ha. Toaletterna var ett enda stort rum, med toaletterna på väggarna och handfaten i mitten. Matsalen hade ett långt bord med bänkar. På väggarna har de hängt upp bilder på en del av fångarna. Jag går runt och tittar på bilderna, nästan alla har samma uttryck, någon ler lite men annars är det bara
allvarliga miner, som om de kunde se in i framtiden vad som skulle hända. En
stund senare samlas vi där ute.

Vi satt där mitt i Auschwitz... och detta var en händelse man skulle komma ihåg
för resten av sitt liv. Jag började tänka på att de kanske har legat en skjuten
person precis där jag har mina fötter. Känslan var lite äcklig, inte för att jag såg
några blodspår eller nåt men det kan va möjligt. Vi satt där ute och de flesta
ansträngde sig lite för att orka höra vad guiden sa, några orkade inte och la
istället blicken på något annat runt omkring oss eller halvsov och andra kunde
inte tänka på annat än vad de nyss hade sett.

En stund senare går vi och lämnar tillbaka hörlurarna och den radioliknade
saken. Några vill köpa upp sina sista zloty, vi får en kvart att göra vad vi vill.
Många springer till den lilla affären med godis och några andra går och köper
något att äta. En kvart senare åker vi vidare till ett annat läger. Väl framme vid
lägret börjar Daniel och Jenny med maten. Vi börjar med att gå upp i ett hus där
vi kan se ut över hela lägret. Det var ett väldigt stort ställe med en massa hus.
Efter att guiden har pratat en stund går vi ner och in i husen. I ett av husen var
det badrum, toaletterna var som en jättelång ihålig låda av cement med massor
av hål i. Min första tanke är att jag är glad att vi slipper sitta på såna toaletter.
Efter att ha kollat i de andra husen går vi ut och sätter oss på rälsen nära en
transportvagn. Den såg ganska stor ut men säkert inte tillräckligt stor för 100
personer. Cirka en halvtimma senare går vi tillbaka till bussen i väntan på mat.
Efter maten ska vi på börja den långa resan hem. Det ska bli skönt men man vill
ändå inte lämna livet på den stora rosa bussen med alla kompisar.