Auschwitz - Mänsklighetens idioti

Så snart alla är klara rullar vi iväg. Det skall ta drygt en timma till Auschwitz. Husen blir efter ett tag allt tätare, vi är inne i ett litet samhälle. Men det dröjer inte länge förrän husen glesnar igen, vi är åter ute bland åkrar och småskogar. Vi svänger in på en tätbevuxen sidoväg. En stor kyrkliknande byggnad kan nu ses mellan lövskogens grenar. Jag känner en åtstramande känsla i magen. Vi är framme.


AUSCHWITZ: År 1940 gav Heinrich Himmler (en av Hitlers närmaste män) och chefen för SS order att det skulle byggas ett koncentrationsläger i Oswiecim (polen). Lägret var utsett till ett förintelse läger för judar och annat folk som sågs som mindre värdiga.
Ca 1.3 miljoner människor mördades i Auschwitz.


I entrén blir jag först besviken för att allt var så omgjort och museiliknande. Det visade sig dock att den besvikelsen inte skulle bli långvarig. Jag skulle se miljöer och bilder jag aldrig kommer att glömma. Vi får en liten radio och ett par hörlurar. Michael börjar sakta sin predikan om platsen vi står på. Jag granskar hela området, tegelbaracker, krematorium taggtråd. Krematorierna skulle kunna vara de som bränner upp skräp och liknande men det har varit människor som bränts. Allt är uppbyggt för att ha ihjäl folk, allt. Tanken av att allt detta ägt rum är ofattbar. Hur kan alla "goda" människor låtit detta ske? Jag skäms över mänskligheten. Ingen kunde göra allt men alla kunde göra något.

Vi kommer till baracken som jag har fruktat mest för att besöka. Det är här fångarnas ägodelar samt personliga ägodelar som hår finns bevarat. Jag tvekar en stund om jag verkligen vill se, men innerst inne vet jag att jag vill. Jag blir chockad över min reaktion, tårarna rinner okontrollerbart ner för kinderna. På väggens långsida ser jag tusentals skor, från små slitna barnskor till stora och ännu mer slitna läderskor. Jag står bara gråtande och glor, alla dessa skor tillhörde någon, jag står och glor på skjutna, ihjälgasade, svältande barns skor.

Vägg efter vägg med glasögon, proteser efter de svaga som inte kunde arbeta och skor går vi förbi. Vi kommer till rum 5 i block 4, det är där håret förvaras. Jag går fram till de två meter höga glasfönstret. Inuti ser jag den ofattbara mängden hår, blicken fastnar vid en fläta som lyser upp bland de andra gråa hår tussarna. Den är välvårdad. Det är så personligt, jag får bilder av de människor de tillhört. Det är vid denna vägg som jag börjar förstå att denna vedervärdiga slakt ägt rum. Bakom glaset finns det två ton hår, bevarat finns sammanlagt sju ton hår.

JUDARNAS ÄGODELAR ÅTERANVÄNDES: När judarna skulle ner till gaskamrarna blev de beordrade att klippa sig (extra förnedrande var det för kvinnorna) Håret användes för tillverkandet av madrasser och tofflor. Huden kunde användas till lampskärmar och kroppsfett till tvål. I vissa fall sprättades fångarnas magsäckar upp för att avslöja om det fanns diamanter som svalts. Guldtänder slets också ut från judarnas munnar.

Efter vår omtumlande guidade tur i Auschwitz 1 ger vi oss av till Auschwitz - Birkenau.
Bussresan tar inte mer än fem minuter. Genom taggtråden som omger Birkenau skymtar jag baracker. Dessa är minst dubbelt så stora och betydligt fler än de i Auschwitz 1.
Vi leds upp i ett stort vakttorn. Uppifrån tornet ser jag allt mycket bättre. Barackerna ligger med prydligt mellanrum över det ödsliga området. Jag bländas av den varma höstsolen när jag tittar mot den hundratals meter långa järnvägsstumpen som finns kvar. Mitt på spåret står en godsvagn, det är en av de vagnarna som fraktade judar. När jag sedan nere på marken betraktar den rödbruna trävagnen får jag en klaustrofobisk känsla. Det är inte många kvadratmeter till så många människor. Resan tog dygn, med varken mat, vatten eller toalett. Behoven fick de utföra i hörnen av vagnen. När högen av urin och avföring blev för stor rann den ut bland resväskor, kläder och skor. Fångarnas miljöer var vedervärdiga och omänskliga.

År 1944 när mördandet av judar nådde sin kulmen anlände cirka 300000 - 350000 judar om dagen. I varje vagn var det minst ett tiotal som dött av vätskebrist och svält vid ankomsten. Det var under det året tyskarna förstod att de skulle förlora kriget, så målet var bara att utplåna den "smuts" som fanns kvar. Ca var tionde fysiskt stark man ur varje vagn blev utnämnd att tillhöra sonderkommandot, fastän de fick mera mat och eget rum var det den mest hatade och fysiskt tunga arbetsuppgiften.

SONDERKOMMANDOT: Den som tillhörde sonderkommandot hade i uppgift att leda kvinnor, barn och gamla till gaskamrarna, det var inte ovanligt att de fick bese sina familjemedlemmar in i gasen. De var också tvungna att släpa ut de hundratals livlösa kropparna, muddra kläderna och sedan bära dem till krematorierna där de skulle brännas. Naturligtvis ville tyskarna inte ha några levande ögonvittnen, så männen i sonderkommandot utnyttjades till bristningsgränsen, för att sedan själva gå upp i rök i krematorieugnarna. En livstid i Auschwitz var högst tre månader.

Jag är väldigt tacksam över att jag fått uppleva Auschwitz, nu i efterhand har jag insett hur mycket jag lärt mig och hur mycket detta har påverkat mig. Auschwitz har satt djupa spår inom mig som jag kommer att bära med mig under hela min livstid. Jag hoppas med många andra att detta spåren i framtiden kommer att sätta stopp för andra människor i förtryck på grund av tro, utseende land osv. Jag tror godhet vinner över ondska i slutet. Det är så otroligt många fler som vill ha en demokratisk och likvärdig värld än de som vill ha ett av rasism och fascism drivet samhälle. Som sagt ingen kan göra allt men alla tillsammans kan göra något.

Om du vill få insikt och känsla hur det verkligen var i Auschwitz tycker jag du någon gång i ditt liv skall besöka det. Historien känns så otroligt starkt närvarande.