För lite mindre än ett år sedan mördades en ung kvinna i Enköping. En samhällselev berättar om hur hon hanterar sorgen över en av sina närmsta vänners bortgång.

- Mina två mentorer fanns där för mig precis när det hade hänt. Alla var chockade, så det kändes som att de hade det i åtanke för min skull.

Hon berättar även att hon inte har fått hjälp av resten av skolan eller kuratorer på skolan, men det är för att hon inte ville ha stöd från dem. Hon hade andra att prata med som redan kände henne och visste vad som hade hänt.

Samhällseleven har svårt att säga vad som hjälper mest för att dämpa sorgen. Hon försöker att hitta på andra saker. Hon uttrycker att hon varken uppskattar att tänka på det eller att prata om det. I stunden var hon chockad och kunde inte förstå vad som hade hänt, men nu lite senare är det mer verkligt. Det är då den riktiga sorgen kommer fram. Om man ska kunna gå vidare menar Samhällseleven att man borde prata om det som har hänt för att kunna gå vidare, även om det är jobbigt. Eleven har pratat mycket med sin mamma, men ibland händer det att båda är för ledsna för att prata om det. Då tröstar de varandra. Ett annat sätt att hantera sorgen är att se det fina med offret, i stället för det värsta.

- Det var så orättvist, säger eleven. Hon fortsätter.

- Jag ska skriva hennes namn i min studentmössa. Hon kommer verkligen att fattas på min student. 

En annan elev, som går teknik, hanterar också sorg. Hennes pappa gick bort i cancer för två år sedan. När det hände gick hon inte på gymnasiet; hon gick på Bergvretenskolan. Dagen då hennes pappa gick bort ringde hennes mamma till skolan och informerade lärarna. Teknikeleven tycker att lärarna på Bergvretenskolan var stöttande, och förstod när hon inte prioriterade skolan.

När teknikeleven började på Westerlundska visste ingen lärare vad som hade hänt för ett halvår sedan.

- Jag tror att mina lärare här på Westerlundska hade blivit chockade om jag sa att min pappa gick bort för två år sedan, säger teknikeleven.

Teknikeleven berättar även att hon har försökt gå till kuratorer på skolan, men att det inte har hjälpt henne genom sorgen. Hon kände sig obekväm, men är tydlig med att det skiljer från person till person.

När jag frågar henne vad hon skulle vilja säga till andra som går igenom det hon har gått igenom svarar hon så här:

- Det finns folk som lyssnar, och inte bara säger att de beklagar sorgen. Våga prata om det, oavsett om det är med familj, vänner eller lärare. Om jag hade berättat för min mentor att jag inte orkar med skolan just nu för att jag sörjer så hade hon förstått. Jag är säker på att flera lärare på skolan hade varit likadana.

Teknikeleven känner inte att hon har gått vidare än. Hon har dock lärt sig att hantera sorgen som kommer och går.

- Förut fick jag skuldkänslor när jag var glad, det kändes så fel, hur kan man vara glad utan sin pappa? Nu märker jag att livet faktiskt går vidare, och jag får vara glad.

Om du vill läsa vad skolans kuratorer säger om sorg klicka här: Elever med sorg erbjuds olika typ av samtal - WGYnytt (textalk.com)