Varför inte ”kompisar”?

Varför ska man inte vara kompisar med sina barn? Jag tycker att man förstår sina barn bättre om man är kompisar, tex. om man fått underkänt i något ämne och man inte är ”kompis” med sin förälder vågar man inte säga det, men är man ”kompis” med dem så säger de kanske bara: ”Synd men du gjorde vad du kunde…!” Annars hade det blivit tvärtom och man hade blivit utskälld och/eller fått ett straff.
Jag tycker att det är viktigt att man kan och är kompisar med sina föräldrar.