Dagbok Polen

Onsdag 19/10-2011
Dagen idag har varit ganska annorlunda mot vad alla är vana vid. Istället för att studera i skolan så har vi varit på en båt nästan hela dagen! Många har haft det trevligt, andra har varit med om den värsta dagen i sitt liv. Jag ska berätta varför.
Dagen började med att vi skulle komma till skolan vid klockan sju, eftersom det var då som bussen skulle gå. Jag fick bråttom på morgonen. Av någon anledning så tog det väldigt lång tid innan jag och mamma kom iväg, och så skulle vi hinna köra förbi Amandas hus också och hämta henne. Vi kom inte iväg förrän kvart i sju, och att köra till Amanda skulle ta runt fem minuter. Att sen köra till skolan skulle ta ungefär tio minuter, vilket gjorde att vi fick skynda oss!

Klockan började närma sig sju när vi körde mot skolan. Jag var helt säker på att vi skulle missa bussen, vi skulle missa hela Polenresan! Jag var helt säker, men till min lättnad så stod bussen fortfarande där på skolgården. Motorerna hade startat så jag och Amanda sprang ut ur bilen och rusade fram till bussen. Där möttes vi av alla lärarna som skulle följa med oss på resan. De såg ganska lugna ut, de verkade inte alls undra varför jag och Amanda inte hade kommit tidigare. När vi gick in i bussen förstod jag att det var många människor som fortfarande inte hade kommit. Vi var alltså inte sist. Det kom fler elever hela tiden, både före och efter klockan sju, och bussen åkte inte förrän tio över sju. Vi hade hunnit stanna hemma fem minuter till utan att missa den!

Nu bar det av mot Karlskrona. Alla var väldigt uppspelta men samtidigt väldigt trötta. Många var inte vana vid att gå upp så tidigt som de hade gjort idag. Vi satt och småpratade och halvsov hela bussresan. Vi fick även lite information från vår organisatör om vad som skulle hända under dagen. Tyvärr så hörde man ingenting eftersom mikrofonen han pratade i hackade jättemycket. Jag hoppas att det inte var något viktigt han sa. När vi kom fram till Karlskrona så fick vi gå ut ur bussen och vänta där ett tag. De stora väskorna låg fortfarande i bussen så vi behövde inte släpa runt på dem hela dagen. Vid ungefär halv nio fick vi gå på färjan som skulle avgå vid nio. Jag och några andra sprang direkt ut på däck. Där ute möttes jag av en kall vind som höll på att slita tag i mig. Det kändes så i alla fall. Det var riktigt otäckt, jag som är så höjdrädd. Jag tog några steg längre ut, närmare räcket vid kanten. Jag tog tag i det och lutade mig sakta över. Vad högt det var! Det kändes som flera hundra meter upp, men det kan inte ha varit högre än tolv meter. Det var riktigt kallt där uppe, det blåste mycket mer där än på marken. Vi gick runt lite på däck och sen gick vi in för att växla lite pengar.

Strax därefter skulle vi ha en lektion. Vi delades in i två grupper, och konstigt nog så var det bra grupper den här gången! Alla kom med sina kompisar, så brukar det aldrig vara. Den gruppen som jag var med i skulle se en film, så vi gick upp i ett av rummen högst upp. I början gick det bra, filmen verkade vara intressant, men sen var det något som hände. Stora vågor kom och båten gungade till riktigt ordentligt. Vågorna fortsatte så att båten gungade kraftigare, fram och tillbaka. Det tog inte lång tid innan nästan alla la sig ner och höll handen över magen. Vissa la sig på golvet och vissa spydde till och med! Alla mina kompisar mådde riktigt dåligt, och det gjorde även jag. Min pappa äger en båt som han och jag ofta kör, så jag är ganska van vid båtliv, men inte när det gungar såhär mycket som det gjorde idag! Victor tog med mig ut på däck för att jag skulle få frisk luft. Det hjälpte lite, men jag mådde fortfarande illa. Victor mådde inte alls dåligt, han hade inga problem med att det gungade.

– Det är för att det bara är klenisar som mår illa, sa han retfullt.
När vi kom in igen så la jag mig i en soffa i rummet där filmen visades. Louise och Amanda mådde bra nu, men jag såg att Victor la sig ner. När han sa att han också mådde illa nu så började jag skratta.
– Jaha, jag trodde det bara var klenisar som mådde illa, sa jag.
Han bara fnös åt mig. Jag började sakta men säkert att må lite bättre, och det var likadant med alla andra. Det kändes skönt, för det var inte trevligt när vissa satt med sina fulla spypåsar. Speciellt Haris O ville skryta mycket med sin. Det var så äckligt, men konstigt nog så började min mage att skrika efter mat efter en stund, och när klockan blev tolv åt nästan alla med en god aptit. Det var bara Emil E som mådde lite illa. Jag gick fram och frågade hur det var med honom. Han svarade att det var sådär men att han gärna ville gå ut en stund. Jag och Victor följde med honom ut i kylan. Varför var det så kallt? Jag ville inte klaga, för jag ville inte att Emil skulle känna någon press med att vi var tvungna att gå in snart, men det var så kallt så att jag stod där och skakade! Som tur var så ville Emil gå in igen ganska snabbt, och han verkade må lite bättre. Vi gick bort till ett annat rum, där den andra gruppen hade varit medan vi ”kollat på film”. Det var dags för oss att samlas nu. I rummet där vi träffades gungade det mycket mer än vad det gjorde i resten av båten. Därför så gick alla snabbt ut därifrån, vi fick bara lite information om ett papper som vi skulle arbeta med i grupper.

Vi fick tre timmar på oss, men jag, Benjamin, Victor och Bobbo gjorde klart våra uppgifter på en halvtimme, så efter det var vi lediga. Då kunde vi äntligen gå och utforska båten lite mer. Vi gick runt både inne i båten och ute på däck. Jag, Emil O och Victor gick så att vi kom allra längst ner i båten. Där fanns pannrum och hissar. Det kändes konstigt att tänka att nu var vi en bit under vattnet, och jag ville snabbt gå upp därifrån. Jag var med några olika människor på båten, men mest med Victor. Vi samlades igen vid fyra-tiden för att lämna in uppgifterna, och sen var vi fria igen till klockan sju. Vid sex-tiden gick jag och några andra in på en restaurang på båten för att äta middag. Vi var inte alls hungriga, så därför tog vi alla barnportioner. Tjejen i disken skrattade ganska mycket åt oss när vi beställde.
Jag tyckte om den här dagen, det var så mysigt att vara på båten, men det var samtidigt spännande när klockan närmade sig sju. Snart skulle vi vara Polen! Eller det var vi ju redan egentligen, men vi skulle snart gå på Polsk mark. Vi började skymta land en bit där borta. Alla var samlade vid utgången och när färjan stannade gick vi alla av. Alla var spända och även lite trötta efter dagen. Vi satte oss i vår buss som vi hade åkt med till Karlskrona och sen bar det av. Vi fick höra att chauffören skulle betala vägskatt inne på en mack. Det tog väldigt lång tid, nästan en timme. Polacker är riktigt dåliga på engelska, det var därför det tog sån tid.

Vi satt i bussen i en timme och det var inte direkt lugnt. Alla var uppspelta och kunde inte sitta still. Vi kom fram till hotellet vid nio-tiden. Jag visste redan innan att jag skulle få sova med Amanda på hotellet. Det var ganska krångligt att hitta till vårt rum. Vi förstod inte vilken våning vi skulle ta hissen till, så vi åkte till våning 2, men det var tydligen helt fel. Vi skulle till våning 1, men vi var helt säkra på att våning 1 var den våning vi kom ifrån, alltså receptionen. Det fanns en våning 0, men vi trodde att den gick till källaren. Jag och Amanda var jätterädda när vi tryckte på våning 1 att vi skulle åka tillbaka till receptionen, att alla elever skulle stå där utanför och undra varför vi åkte tillbaka. Det skulle vara jättepinsamt! Som tur var så var ju våning 1 en våning och inte receptionen. Vi andades ut, det var alltså 0 som gick till receptionen. Jag och Amanda hittade vårt rum ganska snabbt. Jag blev ganska förvånad över hur fint det var. Jag hade förväntat mig att det skulle vara som ett vandrarhem, men istället var det nästan lika lyxigt som ett svenskt hotell. Vi hann inte så mycket mer än att lämna våra väskor och sen skulle vi ut och gå en promenad. Jag var så trött så egentligen ville jag bara sova, men ledarna ville att vi skulle gå ut och gå
först. Så vi gick runt en stund och utforskade området. Det var inte så värst spännande, såg ut som en slumbostad.

När vi kom tillbaka till hotellet hade jag lust att sova, men så blev det inte. Jonathan A och några andra killar sprang in i våra rum och de bjöd in oss till deras rum också. Louise och Emma bor precis bredvid oss så vi var inne i deras rum också. Alla rummen ser likadana ut, men det var kul att vara inne hos killarna och hos Emma och Louise. Det var kul att umgås men jag är otroligt trött. Vi ska nog sova nu. God natt!

Idag har vi fått vara med om så otroligt mycket! Just nu sitter jag inne i min, Louises, Emmas och Amandas hytt och skriver. De andra har gått ut och är någonstans i båten. Jag ska leta efter dem sen, men först ska jag berätta om dagen. Jag tänker ta det från början till slut.

Det började med att mitt alarm väckte mig och Amanda på morgonen. Det ringde vid klockan sex. Vi var inte så pigga då eftersom vi inte hade somnat förrän vid halv tolv och sen blivit väckta igen vid tolv av att någon ringde till vår telefon på rummet. Vi vet inte vem eller vilka det var, men de ringde fem gånger! Jag svarade en gång, men jag hörde bara fniss från luren. När mitt alarm ringde så gick jag upp för att duscha. När jag var klar så gick Amanda för att duscha. Skolan hade beställt väckning till oss vid kvart över sex, så då ringde vår telefon på rummet, men då var vi ju redan vakna. Vi var tvungna att vara nere vid frukosten senast klockan sju. Klockan åtta skulle nämligen bussen rulla iväg med oss bort från hotellet. Det var idag vi skulle få uppleva skälet till att vi hade rest till Polen. Vi gick ner till frukostbuffén vid ungefär halv sju och blev klara ganska snabbt. Därefter satte vi oss på bussen.

Vi hade fått med oss två guider och talade svenska. De var inte jätteduktiga, men man förstod det mesta. Vi åkte runt lite iGdansk. Vi fick lite information om staden och vi fick se enorma segelbåtar som låg i hamnen och vi fick även se mycket utav staden. Det var såklart spännande att se eftersom vi nu var i ett helt annat land än vad vi brukar vara i, men jag tror ändå att alla var ganska spända nu på att besöka Stutthof. Innan dess så stannade vi till på en plats. Jag undrade vad vi gjorde här, men kom på att vi skulle ju självklart besöka Westerplatte. Där blev vi indelade i samma två grupper som vi hade haft dagen innan. Grupperna fick varsin guide och vi började gå runt. Vår guide berättade att här hade soldater stridit i sju dagar mot Tyskland som försökt invadera Polen i andra världskriget. Det var egentligen på det här stället som kriget hade börjat. Vi fick gå in i en stenbyggnad där soldaterna hade stridit. Det såg, om jag ska vara ärlig, helt förjävligt ut! En stor byggnad där det mesta hade rasat ner. Det var egentligen bara det som var intressant med platsen. Det var det som var bevarat. Resten var lite minnesgrejer som blivit byggda efter kriget. Vi var inte där längre än en halvtimme. Det fanns inte så mycket mer att se. När vi var på väg tillbaka till bussen så fick vi syn på lite stånd med en massa souvenirer. Alla stannade där och vissa köpte lite grejer. Där fanns hjälmar och gasmasker och även väldigt fina saker, till exempel snäckor och stenar. Jag köpte ingenting, ville spara mina pengar till annat istället. Vi gick in i bussen igen, nu var vi på väg till det vi hade kommit hit för!

Jagsatt på bussen och såg ut genom fönstret. Det var något metalliknande i gräset. Jag knuffade till Victor som satt bredvid mig och frågade vad det var för något. Men i samma Stund som jag frågade så förstod jag. Det var ett spår, ett spår där vagnar en gång i tiden hade åkt. Jag förstod att spåret skulle följa oss hela vägen till Stutthof. Jag började nästan att må illa när jag tänkte på hur många människor som måste ha åkt på det. Hur många stackars oskyldiga människor som varit på väg mot sin död. När den ena ledaren berättade i mikrofonen att vi nu var framme så fick vi först syn på ett ganska fint hus. Hon förklarade att här hade en SS-man levt. Han kanske var ute oh lekte med sina ungar på tomten på förmiddagen, och sen gick han iväg och dödade några hundra människor på eftermiddagen. Jag tyckte att det lät jättekonstigt. Förstod han inte att det var mord han höll på med? Vi gick ut ur bussen när den hade stannat. Jag såg mig omkring. Taggtråd, stängsel, hemska byggnader...

Det var helt tyst runt omkring oss, ändå kunde jag höra skrik. Jag kunde föreställa mig hur det en gång hade varit att komma hit. Skräcken, paniken, rädslan. Vi fick information att det första vi skulle göra var att se en film om Auschwitz. Vi fick gå in i ett rum i ett av husen och där inne var det några stolar och en filmduk. Filmen var jättehemsk! Den visade några människor som kom från lägret. De var bara skinn och ben! Man brukar säga så om någon som är smal, men det här var bokstavligt talat. Om det inte vore för att man såg att skinnet satt kvar så skulle jag ha trott att det var skelett och att någon höll i trådar för att de skulle kunna röra sig. Det berättades även lite fakta om Auschwitz, men jag kunde inte lyssna. Jag kände ett sånt medlidande för de stackars människorna. Så hungriga de måste ha varit. Så rädda, så förtvivlade. Filmen varade i ungefär tjugo minuter, efter det så fick vi gå ut igen. Där fick vi rosor, alla fick en var. Vår guide informerade oss om att vi fick lägga vår ros var vi än ville i lägret. Vi blev indelade i våra två grupper och efter det så började vår vandring genom lägret.

Det första vi i min grupp gjorde var att gå in i ett hus som fanns inne i lägret. Där inne möttes vi av ett berg. Det var så mörkt inne i huset så jag gick lite närmare och då såg jag vad berget bestod av. Skosulor, det såg ut att vara flera tusen! Bakom berget hängde det en tavla. Den visade hur stort berget hade varit i mitten av kriget, mer än dubbelt så stort! Jag stod som förstelnad. Jag visste att det var många människor som blivit mördade i kriget men...

Alla de här skosulorna, de var så många!
Vi gick vidare in i en av barackerna. Guiden berättade att det här var sovrummet, men sängarna stod i ett annat rum. Jag stod och lyssnade samtidigt som jag huttrade. Det var iskallt idag! Då slog plötsligt en tanke mig:
Jag hade jacka, mössa, vantar och till och med halsduk på mig och ändå frös jag. Vad hade fångarna här haft på sig? Tunna fångdräkter som liknade pyjamaser. Vad mycket de måste ha frusit här, speciellt på nätterna. Det har ju inte direkt blivit kallare klimat de senaste åren. Guiden berättade för oss att senare så kom det en lag som sa att i sovrummen så måste det finnas en värmekälla, alltså en spis av något slag. Hon pekade på en rostig vedpanna och berättade att den hade satts in för att följa den nya lagen, men vedpannan var trasig. Den fungerade alltså inte. Jag har sovit i minusgrader en gång, och det är inte något jag längtar efter att få göra om. Då låg jag ändå i en sovsäck och det var inte mer än fyra minusgrader. Hur hade det varit att sova här på vintern i kanske tjugo minusgrader i bara tunna fångdräkter? Jag började frysa mer vid bara tanken på det.

I nästa rum fannssängarna. De var våningssängar som satt ihop, men varje liten säng var inte längre än en meter. Fångarna kunde alltså inte ligga och sova med helt raka ben. Dessutom så hade de plankor underst, så som en träsäng brukar se ut. Skillnaden är bara att på våra träsängar så brukar vi ha en mjuk madrass. Fångarna som bodde här hade haft lite halm att ligga på. De kan inte ha sovit gott om nätterna. Hur klarade de att arbeta egentligen? För att klara av det arbetet som de hade i lägret så skulle man behöva minst sex timmars sömn varje natt. Jag tror inte ens att de kunde sova tre timmar. Guiden berättade att det inte gick en enda natt utan att minst en fånge inte klarade det. Varje morgon var det alltså någon eller några som upptäckte att deras kompis eller släkting var död. Det lät så hemskt när hon sa det! Tänk att varje kväll behöva tänka:

"Jag undrar vem som ska dö i natt. Tänk om det är min mamma, min lillebror, min kusin, eller varför inte jag?"
Här la vissa sin ros, i sängarna. Jag ville spara min lite till. Jag hade redan bestämt innan var jag skulle lägga den.
Nästa rum var ett sjukhusrum. Jag skulle inte ha kallat det ett sjukhus. Det hade lite brädor till sängar, sen hade det inte så mycket mer. Jag kände hur det knöt sig i magen. Jag var riktigt hungrig! Då slog ytterligare en tanke mig, jag har ätit frukost idag, en ganska stadig hotellfrukost. Jag åt mig mätt igår hela dagen och ändå var jag hungrig nu. Fångarna som levt här, hur hungriga måste inte de ha varit? De som inte ätit på dagar, veckor, månader! Guiden berättade att fångarna fick i sig ungefär 800 kalorier varje dag. Det är mindre än hälften av det som de borde fått i sig!
När vi gick ut från baracken så gick vi fram till en stor, svart grind. Den såg prydlig men samtidigt så hotfull ut. Bakom grinden låg det en lång gång som var gjord av grus, och på sidorna om den växte gräs. En bit bort skymtades två hus, båda var gjorda av sten. Ett lite mindre och ett lite större med skorsten på. Guiden berättade att grinden som var framför oss kallas "Dödens port" och det var för att det var genom den här som fångarna fick gå när de skulle dödas. Vi fick inte gå genom grinden, utan vi fick gå genom en mindre grind vid sidan om den stora. När vi gick på gången så kände jag gråten i halsen. Hur många hade inte gått här en gång i tiden och bara väntat på att dö? Jag kände ett obehag när jag gick där. Jag ville inte gå längre, jag ville vända och gå tillbaka. Jag började rysa mer och mer och snart gick jag där och skakade. Det blev inte så mycket bättre när vi kom fram till husen. Vi började med att ställa oss vid det lilla huset. Jag trodde nästan att jag skulle hoppa baklänges när guiden berättade att den här lilla stenbyggnaden var den fruktade gaskammaren! Jag hade under hela vägen varit helt säker på att gaskammaren måste vara i den stora byggnaden, men nej. Här hade alltså många människor dödats, i den här lilla byggnaden! Den kan inte ha varit större än tio kvadratmeter.

Jag kände hur rysningarna blev större. Nu kom tårarna på riktigt. Vem hade kommit på den här idén egentligen? Det var ju mord! Vad spelar det för roll om de hade en annanreligion? De var ändå människor! De hade samma kropp som soldaterna, samma tankeförmåga. De var precis likadana som vem som helst, varför skulle just de dödas då? Jag förstod verkligen inte, hur tänkte man? Här valde jag att lägga min ros, i gaskammaren.
Vi gick vidare in i den stora stenbyggnaden. Det var i den som kropparna sen brändes, efter att människorna blivit dödade. Vissa hade bränts levande. Nu var det många som grät, många som säkert tänkte som jag, hur kunde det här ske?
På bussen därifrån kände jag en lättnad. Äntligen hade vi kommit bort därifrån! Det var ingen bra känsla man hade inne på lägret. Inte ens de fjantiga killarna hade stått och skrattat nu. Alla hade blivit tagna, även om det var lite trist att vissa byggnader hade blivit uppbyggda igen. Det var inte ens en fjärdedel av koncentrationslägret som var bevarat. Det mesta hade blivit sönderbombat. Jag kände mig så ledsen, alla människor som hade åkt hit. De hade inte haft samma tur som vi hade, vi fick åka härifrån redan samma dag.

Det kändes befriande att komma fram till Mc Donalds. Jag var så otroligt hungrig! Det är klart att det kändes lite orättvist att vi fick äta medan fångarna hade fått gå hungriga hela tiden, men vi ska ju inte sluta äta bara för det, men man kan skänka en liten tanke på dem ibland. Vi kan ju ibland tänka på hur bra vi har det, vara lite tacksamma. När vi hade ätit på Mc Donalds så var jag, Louise och Amanda lite sugen på att köpa en kaffe. De såg så goda ut, och de liknade inga som fanns i Sverige. Vi gick fram för att beställa, och det var då vi fick uppleva hur dåliga vissa polacker är på att tala engelska. Jag fick säga sex gånger att jag inte ville ha någon choklad i min kaffe, och ändå var hon nära på att lägga i det. När vi var klara att lämna Mc Donalds så fick vi hoppa på bussen igen. Nu bar det av in mot själva staden. Jag måste erkänna att det såg helt annorlunda ut där än vad det gjorde där hotellet låg. I staden såg allt så fint ut, inte alls som ett slumområde.

Vi gick runt och in i några affärer. Jag köpte en halsduk, det fanns inte så mycket mer som lockade. Mina vänner köpte inte heller så mycket. Det var trevligt att gå runt i staden, det kändes inte lika kallt där som på Stutthof. Vi fick stanna i staden i ungefär en timme, sen skulle vi åka vidare. Vi hann knappt gå igenom halva. Efter det så bar det av mot en galleria. Egentligen var jag inte så sugen på att shoppa kläder, jag hade ändå inget som jag behövde köpa. Jag och Louise gick igenom alla affärer och vi hade det väldigt trevligt. Det fanns en massa affärer som även finns i Sverige, men också affärer som bara finns i Polen. Vi stannade där till halv 8 på ett ungefär, sen var vi tvungna att åka iväg till båten. Vi har precis kommit ombord nu och jag sitter i hytten och skriver. Ikväll ska vi på disco och jag hoppas att vi ska äta något snart, jag är jättehungrig!

Hallå!
Ja nu sitter jag hemma i Sverige igen. Jag är inte alls glad över att vara hemma om jag ska vara ärlig. Jag hade gärna stannat borta lite längre! Vi hade det så kul igår kväll! Jag, Louise, Emma, Amanda, Victor, Haris, Benjamin och många andra. Vi åt på samma ställe, shoppade i affären på båten och dansade på discot. Resan i helhet har varit jätterolig! Det var Stutthof som var otroligt hemskt att besöka, men allt annat har varit jättekul och vi har lärt känna varandra bättre. Nu känns det riktigt tråkigt att vi snart ska splittras, men man hittar väl nya kompisar antar jag. Den här resan borde alla ungdomar få göra! Det var lite annorlunda än att läsa om det i böcker. Jag är jättenöjd och hoppas att fler får göra den här resan!