Det kommer kännas konstigt när vi står där på avslutningsdagen

Första dagen, vi kommer in i våra nya klassrum och blickar slängs från höger och vänster. Är detta dem jag ska gå med i tre år? Tankar far runt i våra huvuden, inombords är det ett kaos av frågor men i klassrummet hörs bara lärarens röst som ropar upp våra namn, man vågar knappt säga ett ord.

Den första veckan kommer jag ihåg som ganska lugn. Det var då man försökte hitta nya vänner, få uppfattningar om de andra och gängen bildades. Dessa gäng, de coola, töntarna, innesittarna, jag kan räkna upp hur många som helst. Jag tror att de flesta hann få en uppfattning om de andra redan tidigt. Även om man inte pratat med dem eller visste så speciellt mycket om dem så hade man redan dömt dem. Och någonstans där mitt i smeten hamnade jag och Cajsa, den bästa vännen jag haft under högstadiet. Jag hade även en annan mycket bra vän, men vi hamnade i olika klasser och en underbar vänskap försvann.

I sjuan var det ganska lugnt med prov, läxor och allt det där pluggandet, sjuan gick verkligen snabbt. Det jag kommer ihåg som bäst var våra friluftsdagar. Jag kommer ihåg hur kul vi hade det och vilka minnen man fick på kort, de som man nu kollar igenom ibland på datorn. Alla nya ämnen som man tidigare inte haft i sexan, som de olika no ämnena och so ämnena, var såklart spännande i början.
Efter ett snabbt och lugnt första år började sedan allvaret. Åttan var verkligen pluggandets år med en massa prov och läxor. Vi i min klass hade såklart hunnit lära känna varandra, men man kunde fortfarande känna gruppindelningarna. Sedan så hade vi då två nykomlingar för läsåret. Ett: kemi, varför vi inte började med det redan i sjuan vet jag inte. Jag tycker att det är ett helt okej ämne. Två: betygen, elevernas fasa? Man satt där på avslutningsdagen och väntade på sina första betyg, en del blev nöjda, en del inte. Åttan gick alltså en aning saktare, men man lyckades ta sig igenom det .

Nu har vi kommit fram till det sista året på högstadiet. Man inte längre minst här, det är inte heller lika tyst som det var där första dagen i sjuan i klassrummet. Alla pratar med alla och alla vågar att säga vad de tycker. Det är det jag gillar mest med vår klass, gemenskapen. Även om det skulle dröja till nian så kom den, och den är stor. Vi kan skratta tillsammans och så har man fått så många nya vänner, inte bara i vår klass då utan i de andra också. Vårterminen i nian började med en massa prat om gymnasievalet och för mig blev det natur på Korr, så jag tänker inte lämna boet än. Det är klart att det har varit en del prov i nian, men nu är det mest inlämningar och grupparbeten. Det känns ungefär som i sjuan, ganska lugnt.

Om man tänker tillbaka på dessa tre åren så kommer man ihåg så mycket, allt går ju inte att skriva ner. Det är så många som man inte ens har pratat med, nya vänner man fått och andra som försvunnit. Absolut tre händelserika år kan jag lova. Ibland har det varit lite stressigt med prov och inlämningar, lärare lyckas alltid vilja lägga allt samma vecka. Men våra lärare har varit jätte snälla och förstående. Om det varit mycket för oss så har de alltid hjälpt till och gjort det så att det blivit så bra som möjligt för oss elever.
Det kommer att kännas konstigt när vi står där på avslutningsdagen. Slutbetygen delas ut och utanför skolans portar väntar anhöriga. Människor man träffat varje dag i tre år, en del har jag sett varje dag sedan dagis, kommer man kanske inte mer att se så ofta, en del kommer man kanske till och med aldrig träffa igen. Men vi har gått igenom dessa tre år tillsammans, och vi har nu satt våra spår i Torskolans väggar.

Tack för allt och lycka till!