Dikter

Hon går genom dödens eviga mörker,
hör de vilsna själarnas klagan
Deras händer stryker över hennes sinne,
letar efter ett uns av hopp och lycka
Det enda dom har att finna är mörker och sorg,
en sorg så stor att det inte går att finna någon grund
Och ett sedan länge uppbrunnet och svalnat hjärta,
ett hjärta som flera gånger blivit urdraget ur hennes kropp
När själarna bara finner vad dom själva redan har
lämnar dom henne för att möta sitt öde
Flickan möts av mörkrets härskare
han tar hennes hand i sin och går
Vad själarna ser är Döden och en ensam liten flicka som går hand i hand
Men i flickans ögon lyser inte sorg utan glädje
en glädje över att äntligen få slippa allt det hemska.

En känsla så ren,
ett hjärta hårt som sten.
jag vågar inte älska, jag vågar ingenting.
är rädd att få hjärtat krossat av folk runt omkring.
är rädd att den rena känslan ska bli hård och försvinna.
är rädd att den ska bli lika hård som hjärtat, och att kärleken ska sluta brinna.
är rädd för att bli slagen som så många gånger förr.
är rädd att bli utelåst från mitt eget hjärtas dörr.
är för rädd för att dö, för rädd för att leva, för rädd för allt.
för rädd för att inse att mitt liv är meningslöst och kallt.
Jag vågar inte älska, jag vågar ingenting.

Tårarna faller så lätt och rullar så dunkudden blir blöt
Ögonen är själens spegel men också dess känslospröt
Vem vill egentligen köra över någon med stridsvagn
För elakheten är faktiskt inte till nytta eller till gagn

Den sjö av tårar som bildas av människornas lidande
För detta är inget lokalt problem utan gränsöverskridande
Visst regnar det ibland i hjärtat och man får kärleks gnabb
När det gäller att hitta hånfullhet, då är man blixtsnabb

Vem kan egentligen förstå en annan människas inre kamp
Tyvärr är det så att det begås för många onödiga övertramp
När alla tårar har sinat hur ska man då kunna överleva
Men detta har faktiskt funnit sedan historien med Adam och Eva

Låt istället glädjetårarna spruta som en fontän på något torg
Försök att läka de sår som finns, det är svårt med en hjärtesorg
Besvikelse är ett begrepp i den vanliga vardagens strider
Men vi människor är tappra så det går över, även om det svider.

Hur kommer det sig att allt jag gör blir till en katastrof.
Att det hela tiden fattas en pusselbit, att ingenting faller på plats.

Hur kommer det sig att jag är själv?
Finns det en outgrundlig plan med oss alla?
Jag vill bli upplyst här och nu.
Jag vill slippa vandra i ett mörker.

Jag vill att någon håller i lampan som lyser mig genom mörkret.
Låt mig få en vän i mörkret som tar bort mina sorger och ger mig energi.

Jag skulle vilja slippa vara vilsen när jag vandrar i ett mörker.
När regnets kalla hand trycker ner mig och tårarna rinner.
Låt mig få en vän som skyddar mig från allt detta mörker.

Vill tillbaks till den stunden
då vi två hade allt
naturen som omslöt oss
och vattnet på vår hud, så kallt
Kunde jag stanna tiden
hade jag stannat den just där
precis när solen värmde stigen
och när du verkligen var här
I tankarna gick vi aldrig tillbaka
Vi som ej sov
behövde heller aldrig vakna
Den stunden hade inget slut
Ses vi sen igen,
när hjärtat längtar, när känslorna vill ut?
Förvirrade men liksom förutbestämt
dras vi till varann igen
Jag undrar om någonsin
våra hjärtan hittar vägen hem

Förlåt att jag stör
Förlåt att jag älskar dig så som jag gör.
Men låt mig få hoppas, låt mig få drömma.
För det är inte så lätt att gå vidare och glömma.
Jag vet att det är över, jag hade min chans.
Jag vet sedan länge att det är slut på vår romans.
Men låt min minnas lita på mig förr eller senare glömmer jag dig!

Flickan sitter på en sten, snart är hon bara skinn och ben.
Hennes ögon är vackra som kristaller, ner för hennes kind en tår sakta faller.
Skogen är hennes hem, inget älskar hon mer än den.
Hästen är hennes bästa vän, han är vacker och frodas gör han än.
Flickan spriger fort som hästen, hon har just varit och bett med prästen.
Alla pojkar de henne såg, på ängen där de allihopa låg.
Flickan saknar sin pojke, som lämnade henne för en annan.
Hon springer på en stenig stig, så ser hon en rostig kniv som hon tar upp, hon är väldigt vig.
Flickan går ut på en stor vacker äng, för nu vill hon till sin änglasäng.
Hästen springer, den vill så gärna hinna, Säga till flickan du får inte försvinna.
Flickan sätter kniven mot halsen drar hårt, kinden blir våt.
Tårar av silver hästen gråter, nu får den aldrig se sin vackra lilla alv åter.

Av Lina

Vinden viskar mitt namn
Jag kan höra det
Sakta och tyst kan jag höra vinden viska mitt namn
Men är det verklighet,
Eller bara fantasi?
Det vet jag inte.
Men jag vet att jag kan höra vinden viska mitt namn
Och samtidigt kan jag höra havet sjunga ditt.
Endast du och jag kan rista in våra namn med en isbit i solen
Endast du och jag kan fånga vinden och ta den i vår hand
Endast du och jag kan hitta den tår som föll i havet den dagen du försvann
Men ingen
Nej inte någon
Kan stoppa min kärlek som ännu flödar till dej
Och slänga den bort
Därför hör jag att vinden viskar mitt namn
Och att havet sjunger ditt
Det gör dom tillsammans i en melodi
En melodi som varar för evigt

Av Lina

Kan inte fatta vad som händer
Allt du lämnade efter dej var en olidlig smärta
Är det sant att turen vänder,
Om man önskar något av hela sitt hjärta?

I så fall är det enda jag vill önska
Om det nu inte finns någon chans
Att allt ska falla i glömska
Som om ingenting någonsin fanns

Allt det som har varit ska brinna
Det blir en hög med svarta lågor
Och där kommer allt försvinna
Då kommer ingen att ställa några frågor.

Av Lina

En liten flicka sitter på en sten
Hon känner sig så väldigt klen

Hennes älskade brukade alltid sitta bredvid
Men det som var är en gången tid

Hon viskar till vinden ”Ge mej en chans”
Men vinden ignorerar som om hon inte fanns

Flickan går till en vacker bäck
På kinden skymtar en skimrande fläck

Hon bönar och ber ”Snälla ta honom åter”
Men himmelen sviker fast den ser att hon gråter


Av Lina