Tiden

Tider kommer, tider går.En tid nu, en tid då.
Tider man vill slippa, tider man vill glömma.
Men tider försvinner med tiden. Man glömmer.
Och sedan är tiden ett minne blott.

Ibland önskar jag att man kunde stanna tiden.
Stanna upp och kolla sig omkring.
För man behöver tid. Man behöver det för att hitta,
hitta sig själv. Inse hur man känner.

Oftast så går man miste om det man känner.
Man inser för sent hur mycket det man kände, betydde.
Man tar allt för givet. Man tror att är det bra nu?
Ja då är det väl alltid det? Men sanningen är, att så är det inte alls.

Tiden stannar inte bara för att man ska inse hur man känner. Men sen när man insett att man gått miste om det man älskar, då ska man erkänna det för sig själv.
vilket kan vara ännu svårare.

Man ljuger för sig själv.
Man försöker trycka i säg själv att man kommit över, kommit över det man egentligen älskar. Jag har varit med om så mycket.
Jag har lärt mig att ljuga. Jag har lärt mig att lura allt och alla. Även dig, du tror jag gått vidare, att jag har tagit mig upp.

Men jag ska erkänna, jag ljuger för dig med.
För att ljuga och säga att jag inte älskar dig, vore en meningslös lögn.

Vill så gärna att du ska veta, hur mycket jag saknar dig.
Att jag anstränger mig för att le, håller emot för att gråta.
Att jag väntar, jag väntar på att vår tid ska komma igen.
För det är nu eller aldrig. Jag kommer inte att leva för alltid.

För tiden går. Den tickar sakta men säkert.
Den gör sitt jobb och jag kan ju välja, antingen sjunka
Eller erkänna för mig själv, att jag älskar dig!