En mammas berättelse

Skolan som jag gick i var enormt stor och således var eleverna många. Jag och mina kamrater från villakvarteret i Tegelviken gick i samma klass, en mycket trivsam liten klass med få elever. Något hände, vet ej fortfarande varför, men vi elever från den klassen slogs ihop med en klass med elever från ett "rikare "område, Stensö. Där barnens föräldrar var läkare, advokater, chefer med höga inkomster. För mig så försvann den lilla trygghet jag hade, då började magontet varje morgon och varje kväll innan sänggående. Skulle någon stå vid skolans port och mota mig för att få komma i tid till lektion eller skulle jag ha turen att mobbaren/mobbarna var någon annanstans.Toalettbesöken var en plåga men ett måste. Varje gång jag skulle gå till toa var jag tvungen att passera mobbarnas klassrum, en av dom såg direkt när man kom och ställde sig då i vägen och motade sen följde hon efter ner på toaletten för att kunna hänga över kanten mellan den bredvidliggande toaletten och den jag satt på .Längre fram räckte det inte med att hon bara hängde över kanten utan hon skyndade sig dessutom varje gång med att mota utanför dörren så att jag ej kunde komma ut.
Hade även en lärare som mobbade oss barn från samma kvarter. Hon ordnade fester så som luciatåg,julfest och andra trevliga små sammankomster, då hon bjöd på hembakade bullar, saft och kakor, men bara för dom barn i klassen som kom från Stensö. Vi andra var aldrig på ett enda kalas vare sig kalas som hon ordnat eller på kalas hos klasskamraterna som bodde på Stensö.
Informationen om alla kalas och sammankomster som ordnades fick vi som ej vart med höra talas om i flera dagar efter, på lektionstid, då läraren pratade om hur trevligt det hade varit och klasskamraterna talade om högt och tydligt, om vad snäll fröken hade varit som bjöd på allt möjligt gott.
Så man var inte bara mobbad av andra elever utan var även totalt utanför gemenskapen tack vare lärarinnan.

Tillbaka till mobbaren som gjorde det dagliga skollivet till ett helvete. Hon nöjde sig inte längre med att mota en eller förnedra mig på toaletten utan nu började hon ta på mig och mina tidigt utvecklade kroppsdelar, hon höll mig fast och tafsade och klämde och det var så hemskt och ändå så tänkte jag att det måste vara mitt fel.

Bytte skola, flyttade från stan till landet, 4 mil söder om Kalmar. En av dom blivande skolkamraterna hade jag lärt känna lite grann på sommarlovet. Då höstterminen startade och jag äntligen trodde att jag skulle få kompisar, ny lärare ett nytt liv möts min mamma och jag av " flickklanen" på skolans trapp som pekar och skrattar åt mig. Min mamma sa att, -där ser du, du skulle aldrig ha satt upp håret i två toffsar, så felet var mitt att klassens "innetjejer" stod och pekade och asgarvade åt mig.
Resten av den dagen kändes för jävlig.
Kände mig väldigt ensam, nu var jag ju tjejen från stan med allt var det innerbär! Senare under höstterminen flyttade ett tvillingpar tillbaka till klassen, dom hade tidigare gått på skolan. Den ena av syskonen startade nu en mobbningperiod som skulle fortsätta tills familjen valde att återigen flytta. Hon började där mobbaren i min tidigare skola slutade, hon förnedrade mig under omklädningen innan gymnastiken och efter och i duschen. Jag var som sagt tyvärr tidigt utvecklad och led något hemskt av det. Hon lyckades att på rasterna få ihop ett stort gäng elever att som i en halvmåne ställa sig framför för att jag ej skulle kunna springa iväg för en del av skolans vägg var bakom. Hon upprepade kommenterar om mina tidigt utvecklade kroppsdelar, könshår och allt som naturligt kommer i puberten. Det fanns ingen lärare som tog hand om det utan det bara fortsatte dag ut och dag in, jag blev mobbad för att jag var smal, hade fule tänder, att frisyren var fel , att jag inte hade märkeskläder etc etc.

Självklart fanns det andra elever i klassen som inte var sådana utan jag lyckades skaffa mig kamrater. När jag skulle fylla 10 år så undrade min mamma om jag ville ha kalas, självklart ville jag det, men vem ville komma?
Jag bjöd alla flickorna i klassen, mamma och pappa handlade hem en massa god mat, det bakades och förberedes, dukades etc. Sammanlagt hade jag bjudit 10 st och ingen hörde av sig ,ingen kom! Åter igen var det mitt fel det tyckte även min mamma. Jag förstår fortfarande inte varför.
Var fanns föräldrarna? Lärarna? Ja vad det beträffar så ringde en av flickornas mamma till min mamma och sa till henne, att jag minsann inte skulle komma hit från stan och förstöra vänskapen mellen hennes dotter och den flicka som var dotterns bästa vän.
Jag hade nämligen börjat umgås lite med den ena flickan och det klarade inte mamman av.
Ibland var det inte fysisk mobbing utan blickar och tissel och tassel bakom ryggen, när man gick förbi eller när man kom in i klassrumet och allt blev tyst och det börjades små- viskas.

Trots att jag nu är över 40 år så finns allt detta ständigt med mig.Det går att leva med ,men det gör fortfarande väldigt ont, speciellt när man får veta att barn blir mobbade och slagna innan skolan startar, på väg till skolan, under skoltid och efter.Jag får sån ångest att veta att dessa barn/detta barn kommer att tvingas att bära med sig detta hela livet.

Vid ett tillfälle för rätt många år sedan, när ett av mina egna barn började skolan hade vi ett möte innan. Där stod speciallären och högt och tydligt förmedlade att på den här skolan förekom ingen mobbing! Hade själv just gått i den skolan och dessutom just fått veta att en pojk mobbades från och till skolan och under rasterna, föräldrarföreningen hade fått veta detta av han som körde skolbussen, och så har skolans speciallära mage att stå och säga att på den här skolan finns ingen mobbing!
När det är klart för den som blundar för verkligheten ser heller ingenting.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att dom problem som finns på alla skolor kan lösas på ett proffesionellt sätt med människor med specialkompetens rörande mobbing.
Jag hoppas också att elever inte gör som dom vuxna och blundar för vad dom ser, utan tar kontakt direkt med människor som lyssnar. Det handlar inte om två kanske tre föräldrarmöten, detta skall dagligen tas upp i varje klass, med varje elev tillsammans och elever var för sig med lyssnande vuxna. Informationen till föräldrar kan idag lätt ges med den teknologi vi har.

Mobbaren är också ett offer, ingen sätter stopp utan han/ hon, får i och med att ingen säger i från, veta att det som händer är okey för ingen reagerar, Mobbaren har i dom flesta fall själv blivit utsatt för mobbing, familjeförhållande kanske inte är okey, mobbaren har själv ofta problem i skolarbetet, med kamrater och annat socialt.

Som avslutning vill jag säga att mobbning skadar en för livet, man kan leva med det men det gör alltid ont

Från en som vet och som varit utsatt.