Betygen och framtiden är något oerhört viktigt

Men på 3 år förändrades jag som person men också mina perspektiv och mål. Jag fick helt andra värderingar och efter ett tag insåg man vad som egentligen var viktigt för just mig. Jag är glad över de val jag gjort, även fast jag kanske på vägen ångrat mig många gånger och önskat att mina krav och mål inte var så pass höga som dom faktiskt är.

I 7:an kände man att dörrarna stod öppna för det mesta och man hade all tid i världen att bestämma sig vad man ville bli och betygen skulle man lugnt kunna bygga upp. Men tiden rinner förbi, och plötsligt står man där med bara några månader kvar innan gymnasievalet och har inte en aning om vad man vill bli eller göra med sitt liv.

För mig, är betyg och framtid något oerhört viktigt. Mitt mål är att ta mig utomlands och få skriva om sånt som är viktigt för mig. I mitt bagage ligger inte drömmar om stor familj och lycklig kärlek. Först och främst kommer jag att sätta min utbildning och mitt drömjobb i centrum och hoppas att det andra kommer i sinom tid. För jag har slitit i 3 år på grundskolan för att komma upp till mina egna förväntningar och jag vet att vägen är lång från högstadiet till ett journalist obb, men jag har klarat mig genom den så kallade ”jobbigaste perioden” i ens liv – högstadiet.

Jag är så grymt stolt över mig själv. Jag är stolt över mina betyg, som jag lagt ner tusentals timmar på för att nå, jag är glad över de vänner jag insett bara ger energi och grymt tacksam över de lärare som ställt upp för mig och gett mig möjligheten att lära mig saker och ting. Låter kanske gammalmodigt och visst finns det en anda av fjäsk över det, men ärligt talat så är det så det är. Det finns lärare som lärt mig grymt mycket, inte bara om skolarbete utan också för deras råd hur man ska göra för att ta sig dit man vill. Och de vänner, som hjälper mig och ställer upp för mig när en del ämnen sviktar, det är tillsammans som vi hjälpt varandra genom de 3 åren vi fått tillsammans. Så när jag sitter i New York som en uppsatt tidningsredaktör och ska skriva om min väg till ”the top” ska jag skriva om de grunderna och lärdomar jag fått genom min skoltid.

Jag kommer fortfarande ihåg första dagen i 7:an. Allt var kaos. Jag kunde inte koncentrera mig på något och i mitt huvud flög tankar om lärare, nya klasskamrater och de äldre eleverna. Det var en känsla av nervositet och rädsla som liksom tog över. Jag nästan skakade när jag för första gången satte mig bakom bänken och när jag och mina kompisar gick ut på vår första rast stod vi mest i ett hörn av fritidsgården och såg storögt på de äldre eleverna.

Och så var det i några veckor framöver, men tillslut växte man in i rollen som nykomlingarna på skolan och dom där 9:orna var inte så farliga som man trott i början och lärarna var ju inte helt olika från dom på mellanstadiet. Den största förändringen var faktiskt vännerna. De vänner jag trodde jag skulle få med mig på högstadiet bröt man helt med och nya vänner började ta plats.

Även fast mina minnen av 7:an nu börjat försvinna så har de där första dagarna i 7:an etsat sig fast i mig. När man sen började 8:an var man mer säker på sin plats och man kände sig hemma på Torskolan och nu var det nästan lite kul att föra vidare de skrämmande blickar man en gång fått på dom nya 7:orna. Dom första veckorna i 8:an var lugn och stillsam. Vi gick igenom allt som väntade och framförallt de kommande betygen. Och någonstans redan där vet jag att mina krav började ta plats och min skräck att bli missnöjd över mina betyg.

Och jag slår vad om att jag var 10 gånger mer nervös när jag fick mitt första betyg än de där första rasterna i 7:an. Jag skakade när jag fick det där vita kuvertet där mitt namn stod skrivet med blå bläckpenna. Och det var nästan som om sekunderna stannade när jag öppnade det där jäkla kuvertet och slet fram den där pappersbiten. Och så blev det resten av de kommande terminerna också. Den där nervositeten och pirret i magen, det hälsade alltid på i slutet av terminerna. Jag vet att pirret kommer vara där när jag tar emot mitt sista betyg på Torskolan. Och nu kommer det att vara värre än vanligt, för nu kommer pirret att blanda sig med den där jätteklumpen jag vet kommer att ligga i min mage. En klump fylld med tårar som fälls för att jag står där i Ekbacken med alla mina vänner bakom mig och sjunger att ”We go together” minuterna innan vi splittras och går olika vägar. Även fast vi lovar varandra att vi kommer hitta varandra på vägarna så blir det inte så, inte med alla jag önskar fortsätter gå med mig.

Men när jag väl står där med kuvertet i handen så tror jag faktiskt inte det kommer att spela så stor roll utan jag ska ta vara på dom sista timmarna jag har på högstadiet med mina vänner och dom timmarna kommer jag att ta väl vara på. För det är med glädje och sorg jag går ut Torskolan. Sorgen att jag kommer sakna kompisarna, lärarna och själva skolan. Men också glädjen att jag nu kan börja mitt liv och faktiskt lägga grunden för det jag vill göra i mitt liv. Men som sagt, alla minnen från 7:an till 9:an kommer ligga kvar inom mig oavsett vilken väg jag väljer att gå.


Läs fler krönikor om högstadietiden på Torskolan:
MUCK 2008