Det börjar dra ihop sig

Första dagen var full av nytt, nytt och åter nytt. Nya intryck, nya människor och nya saker. Alla nya klasskompisar tittade nyfiket på varandra och jag började pussla ihop var ifrån alla kom. De som kom från Bergkvara var med varandra, de från Söderåkra med varandra och jag med dem som kom från Torsås. Man var i sitt gäng som man alltid varit med.
Men efter ett år började det hända lite saker i klassen och jag började vara med en person som jag tyckte verkade snäll och väldigt glad. Det märkte jag när man kom i hennes grupp i grupparbeten och sånt. I hennes grupp var alla glada och skrattade hela tiden. Hon spred liksom glädje i hela klassrummet och det smittade av sig på alla andra. Som tur var blev jag tillslut kompis med henne och fick andra trevliga kompisar på köpet!
Jag var väldigt nervös i början i klassen men sedan märkte jag att det inte var så farligt. De nya lärarna på högstadiet tog hand om oss väldigt väl så det var inga problem.
Under hela min mellanstadietid har jag fått höra, av min lärare, att på högstadiet är det mycket hårdare och allt sådant. Men när jag väl började högstadiet så blev man väldigt paff över hur snälla alla var och att det inte alls var så strikt. Strikt för mig var att man måste sitta på sin plats, ha böcker och penna när läraren kommer. Medan strikt på högstadiet har i stället varit att det varje vecka är något/några prov eller någon uppgift man ska lämna in. Fast detta har ju att göra med vilken typ av lärare man har haft på mellanstadiet såklart.

Under 7an var det minst jobbigt och jag var minst stressad, medan nu i nian är jag mest stressad och tycker det är jobbigast i skolan. Men det är vad jag tror, för man glömmer ju hur man känt/känner sig hela tiden. Jag tror att i 7an var lärarna så måna om att vi skulle få ett bra första år på högstadiet så de tog det lugnt.
Jag tycker att jag kom bra överens med lärarna från första början i 7an, så det har nog aldrig varit något problem under de här tre åren. Visst, jag ska inte ljuga att jag har tyckt mer eller mindre om vissa lärare, men så tycker väl lärare om elever också. Man är ju mänsklig liksom.
Innan jag skulle få mitt betyg på hösten i 8an var jag verkligen nervös. Jag vågade inte öppna det direkt men fick ju tillslut göra det. Jag trodde inte alls att de skulle vara som de var. Det kändes som en belöning över hur hårt man hade arbetat under 7an och hösten i 8an. Jag fick en härlig känsla och var jätteglad.
Ett tipps till 7orna är att de inte ska oroa sig för betygen som kommer i 8an. Det är ingen idé att hetsa upp sig för det. Det är ju bara ett stressmoment till att tänka på. Visst, man kan ju inte bara slappa och inte alls tänka på det men i alla fall inte oroa sig så hemskt mycket.

Under de här tre åren har det inte varit så många lärarbyten, utan något mer positivt som att många varit gravida och fått barn. Man blir glad när man ser att någon är gravid och det är ju ingen nackdel när man går i skolan och behöver glädje och energi!
Men två lärarbyten som var väldigt jobbiga, var att min klassföreståndare Agneta Olsson gick i pension och fysikläraren Lars Folkesson bytte till en annan årskull. Jag tyckte om Agneta jättemycket för hon var en så rättvis och bra lärare. Jag vet inte varför, men det var oftast lugn och ro på hennes lektioner också. Man kunde verkligen få arbetsro som man behöver i skolan.
Lasse var ju inte vår klassföreståndare utan vi hade honom i Fysik i 7an. Lasse var också väldigt rättvis och noga med våra kunskaper. Han var väldigt mån om att alla hängde med på lektionerna och kunde grunderna. Man fattade alltid när han förklarade och man vågade fråga utan att känna sig dum om man inte fattade.

Nu under våren har det varit mycket tankar om vad jag ska välja till gymnasiet. Det har varit ett mycket svårt val att bestämma. Man har fått analysera så väldans mycket och kanske till och med analyserat sönder det. Vad tycker jag är roligt? Vad vill jag jobba med i framtiden? Ska jag satsa på min sport? Frågor som dessa har surrat i huvudet ända till valdagen kom. Då var man illa tvungen att bestämma sig. Jag, som säkert många andra, tog den säkraste vägen att välja natur. Jag känner att jag inte alls vet vad jag vill bli och då känns natur som det bästa valet. Det kommer att bli tufft men det är bara till att bita ihop, kämpa och tänka positivt hela tiden. Då blir allt så mycket lättare.
Om tio år hoppas jag i alla falla att jag har bestämt mig över vad jag vill bli. I bästa falla har jag ett jobb, en kille och två barn. Eftersom jag inte vet vad jag vill bli så har jag ingen speciell aning om vad jag kommer att jobba med om tio år. Men jag hoppas att jag trivs, har det roligt, mår bra och inte är stressad på mitt jobb. Kanske är jag till och med golfproffs och sysslar med det jag tycker är jätteroligt. Men eftersom jag inte ska välja till golf på gymnasiet så är riskerna väldigt små, men man kan ju aldrig veta! Jag valde inte golf för att det skulle bli så lite stress som möjligt. Det kan bli stressigt eftersom man måste ha bagen och klubborna med sig, kläder att kunna spela i, och massa andra saker att tänka på. Eftersom jag lätt blir stressad är nog det valet det bästa för mig.

Jag hoppas att alla klasskompisar kommer att få tre mycket bra år på gymnasiet!