Dom står där på fredag eftermiddag kl.14.55 för vår skull

Kom ihåg när man skulle börja 7:an. Alla var så "jäkla" små. Man visste inte vad man skulle göra på rasterna de första veckorna. Jag trodde att det skulle bli mycket mer läxor och prov än var det var. Allt går bra, om man lär sig planera bra. Jag tycker att de här tre åren har gått fort, man har inte hunnit tänka så mycket. Just den första dagen var lite annorlunda. Alla knep munnen med ett snöre och sa ingenting. Men samtidigt tänkte man ju: ”Äh, det löser sig.” Sedan efter några veckor kom pratet igång och man kändes sig van att gå var som helst på skolan. Man var ändå med sina kamrater från 6:an, och det pågick väl fram till halva 7:an hade gått.

Jag kom ihåg min lärare som sa i början av 7:an: ”Tiden på högstadiet går snabbt”.
Det har det gjort och nu står man här med tre år bakom sig.
8:an har känts som ett mellanår. Det har gått mycket fortare än vad man har tänkt på.

Man längtar egentligen efter att sluta, men samtidigt vet man att man aldrig kommer tillbaka hit som elev igen. Man känner också att man bara vill ut och plugga på det man har som intresse.

Nu kommer man återigen strax få uppleva den här nervösa känslan som alla upplevde i 7:an. Alltså, inget prat och alla är tysta. Det jobbigaste är väl alla sammanhållsövningar som alla lärare kör i början.
Man tänker nu att det är en tid man inte kan få tillbaka, men samtidigt har man tre år framför sig och ev. högskola för andra eller kanske också för mig.

En utav sakerna som har varit bra är att alla lärare har varit med en hela tiden. Dom står där klockan 08.00 på måndag morgon och undervisar för vår skull. Dom står där på fredag eftermiidag klockan 14.55 för vår skull. Dom vill att vi ska lära oss saker och försöker med det. Det har varit den bästa känslan under högstadiet. Den sämsta känslan finns inte, man har alltid blivit väl mottagen och har alltid kommit med ett leende till skolan. Man tänker: ”Inte måndag morgon igen.” Så har man tänkt efter varje helg och hållit på så hela högstadiet. Det är väl den sämsta känslan, men det är som sagt där lärarna kommer in och stöttar en hela tiden och försöker och vill att vi ska lära oss. Man som elev tänker att lärarna vill plåga oss, men så är det ju inte, dom finns där varje dag i skolan, hjälper till, undervisar och löser viktiga problem.

Gemenskapen i början av 7:an var ganska konstig. Inte så många som sa något. I slutet av 8:an började man känna en viss gemenskap. Sen i 9:an så exploderade det. Alla pratar med vem som helst utan att vara rädd för att göra bort sig rejält. Alla försökte att göra alla välkomna, man gick i korridoren och fick ett ”Hej” oftare än innan.

Kommer ihåg det första provet där vi fick samhällskunskap som provämne. Alla var nervösa och ville ha så högt och få så högt som möjligt. Genast efter provresultaten så grupperade man sig i olika grupper, som nog ingen tänkte på. Dom som hade högt var ”pluggis”, den som hade medel var ”OK” och tillslut låg poäng = ingen pluggis = cool.

Nu så är det dags att få en yrkesutbildning och allt det. Och jag hoppas att jag håller på inom IT-branschen om 10 år eller även på kortare tid.
Känns också kul då man säkerligen kommer se sina klasskamrater om tio år också, om de inte väljer att flytta till en annan stad. Själv nöjer jag mig med ”Torsås”.