”Du vet var plåstren finns”

Dagarna går och går och vikten på min rygg blir bara tyngre och tyngre. Tyngre av krav, problem och ansvar. Tiden går bara fortare och fortare och man förstår mindre och mindre. Man hänger inte längre med. Man känner alltid en tyngd på sina axlar, en mycket svårt tyngd att få bort. Tyngden har chans att försvinna, men det finns alltid plats kvar för nya tyngder som ska besvära oss.

Jag vill inte åldras. Jag vill inte bli äldre mer! Detta räcker. Jag vill vara ett barn, jag vill leva utan bekymmer och utan ångest. Jag saknar att vara liten.

Då var gruset ett hinder för mig, nu är det kärlek. Då var spetor ett bekymmer för mig, nu är det skolan. Innan var det yttre smärta, nu är det inre smärta.
Mina föräldrar stöttar mig som om jag var det dyraste i världen. De bryr sig alltid om mig, tröstar och står där i alla lägen.
Men nu är det inte samma sak. Min mamma blåser inte längre på mitt finger när jag har bränt mig. De plåstrar inte längre om mig när jag skrapar upp mitt knä, utan säger:
”Du vet var plåstren finns.” Om jag retar min kompis och hon blir ledsen, kunde jag säga ”förlåt” och allt var som vanligt igen. Nu, är det större saker. Det blir gräl och man känner ångest. Man blir inte lika lätt förlåten. Om jag missade en bokstav i mitt efternamn, skulle de bara hjälpa mig att rätta till det. Nu skulle de skratta åt mig. Hade jag fel kläder på mig så hade de inte brytt sig, nu skulle de istället reta mig. Jag kunde då göra vad jag ville, utan att någon skulle säga något om det. Jag skulle kunna pussa 10 killar samma dag, och alla skulle vara tysta. Nu kan man inte ens pussa 2 killar utan att någon eller oftast några skulle kalla mig för slampa. Jag vill inte ha dessa problem, jag vill ha det enkelt som innan.

Jag vill att min mamma ska blåsa på mitt finger fortfarande.