Gymnasiet väntar, förhoppningsvis med öppna armar.

Jag kommer ihåg när vi var på besök i sexan, när vi första gången skulle få se personerna som vi skulle tillbringa våra tre kommande år med. Och första dagen i 7:an. Det var både roligt och lite segt. Att lära känna massa nya personer är självklart roligt, men att just lära känna dom var lite svårt. De första dagarna höll jag mig till mina gamla kompisar, de från Gullabo, men efter ett tag kom jag närmare och närmare min nya klass. De visade sig att de verkligen var jätteroliga, trevliga. Jag fick nya kompisar och ändrade då på min fritid, förändring. En bra förändring. Innan det satt jag mestadels hemma och tillbringade tiden med mig själv.

Kompisarna från Gullabo och jag började umgås med olika personer och jag tror det var det som gjorde att vi ”gled isär”, och så tror jag inte att vi var så lika som vi trodde. Om jag ska förklara 7an med ett ord så skulle jag säga Lisa. Lisa gjorde en stor del av 7an för mig. Hon blev min bästa kompis och det som skulle göras gjorde vi för det mesta tillsammans. Det var riktigt roligt, jag är verkligen glad för att jag har henne, fortfarande.
7:an. Ja det var verkligen en rolig tid, kanske den roligaste på hela högstadiet? Men också klart den stökigaste. Jag kan inte säga att själva jag var stökig, men klassen i sig var stökig. Stolar som hängde i taket m.m. Och vi fick såklart nya lärare, de var trevliga. De flesta. Men alla är väl bra på olika sätt, kanske?

8:an. Allt flöt på. Den största skillnaden var väl att vi fick betyg. Och därmed lyssnade vi mer på lektionerna för att slippa sitta hemma och sedan nöta in allt som vi kunde få gjort i skolan. Det var skönt, det tror jag lärarna också tyckte, eftersom vi var tystare. Och det var nu som det visade sig vilka som var ens riktiga kompisar. 7ans tid bestod mest av att skaffa vänner, i 8an var det att se vilka som det skulle bli. Jag umgicks väldigt mycket med Amanda. Vi hade riktigt kul, vi var minst 2 gånger i veckan. Kanske blev det för mycket efter ett tag? Nu (i 9:an) umgås vi inte lika mycket längre, men är fortfarande bra kompisar.
I slutet av 8an blev jag kär, i Hampus, och det gjorde också en stor förändring. Jag började umgås med honom i stort sätt hela tiden, men som tur är har jag en bra kompis som förstår mig, hon blir inte arg på mig för att jag är med honom väldigt mycket, och det känns bra. Jag vet att jag kommer ha henne som kompis var som än händer, hon är väldigt speciell för mig. Lisa.

9:an. Nu är det mars. Vi slutar om tre månader. Vad tycker jag om det? Jag vet faktiskt inte riktigt. Klart ska det bli kul att återigen få nya kompisar, men jag vill inte mista alla som jag har fått på högstadiet. Verkligen inte.
9:an har mest bestått av pluggande och tid med Hampus. Nu när slutbetygen ska sättas så blir det väldigt stressigt med i stort sätt allt. Egentligen borde man sitta hemma och plugga hela dagarna, men nej det är inget liv att göra det. Man måste kunna fortsätta umgås fast att 9:an sätter ens framtid. Det känns jobbigt att tänka så, men det är ju sant. Ser vi inte till att få bra betyg nu så kommer vi ångra det i framtiden när vi sitter med ett skitjobb. Det är nu eller aldrig.
Nationellt prov i svenska har vi haft. Det gick bra för mig, känner mig lättad. Men snart kommer proven i engelska och matte, ja det blir bara till att hålla tummarna och hoppas på det bästa.

MUCK, okej jag längtar efter att få stå i Ekbacken och sjunga skolavslutningslåtarna och sedan skrika ut mucksången. Jag längtar efter att få stå i muckvagnen och kasta vattenballonger på alla andra klasser. Sedan kommer jag att gråta för att nu är det över, högstadiet är över, det kommer aldrig mer. Gymnasiet väntar, förhoppningsvis med öppna armar.