Mina tre år på högstadiet

Samtidigt kommer det nog att kännas skönt. Tiden går och jag kan äntligen lämna allt som jag har upplevt och börja på något nytt. Jag låser in det, men jag kommer aldrig att kasta bort nyckeln. För det jag har lärt mig, det jag har upplevt här är jag så otroligt tacksam över. Jag hade aldrig varit den personen som jag är idag om jag inte hade fått gå i skolan. Skolan har varit som ett jobb för mig de senaste tre åren och arbetet har jag tagit på allvar. Jag har lagt ner mycket tid på allt, framförallt hemma. Jag har skrivit långa arbeten, övat mycket inför prov, men det har ofta hänt att man har blivit sur och besviken bara för att man inte har uppfyllt de högra krav som man har haft på sig själv. Ibland har det bara varit för jobbigt, men det har nog inte märkts på mig. Jag har nog inte visat det på det sättet. Jag har bara fortsatt och tagit på mig fler uppgifter. Nu på senare tid har jag pratat mer om det, förklarat att jag också kan bli stressad. Samtidigt är det svårt att säga nej när man vill. Nu har allt det jobbiga fått mig att inse att man inte kan hinna med allt, även om man vill det.

Jag minns den dagen då vi skulle komma på besök till högstadiet, då vi fortfarande gick på mellanstadiet. Jag fick träffa dem som skulle gå i samma klass som mig och mina två nya klassföreståndare, Agneta och Ann-Christin. Ingen sa någonting i min klass, vi var blyga allihop den första tiden och det var väl det som vår klass blev mest känd som från början. Vi var väldigt tysta och lugna. I alla fall, sommaren därefter var det Vattenfestival och då var Ann-Christin där. Mamma kände henne tydligen och A-C tyckte att jag hade blivit stor. Jag berättade hur gammal jag var och när jag sa att jag var tretton år så undrade hon i vilken klass jag skulle börja. ”I din klass”, sa jag. Jag tror hon skämdes, fast hon berättade det inför klassen sen. Det gjorde naturligtvis ingenting, men det måste ha varit pinsamt för henne. Jag tror att sådana saker gör att vi människor lär känna varandra bättre. Ann-Christin är bra. Då när skolan började ställa högre krav på en så förstod hon mig när jag hade mycket att göra, och hon har själv frågat mig och andra om det har varit mycket i skolan vid just det tillfället. Hon har lyssnat på oss. Man har märkt att hon är en tidsoptimist och det har hon erkänt själv. Hon har velat att vi elever ska ha hunnit med så mycket, hon har varit engagerad och hon har haft många idéer både i idrotten och på engelskan, framförallt när andra människor har kommit och hälsat på från andra länder. Jag vill tacka henne för att hon har varit så förståelig och hjälpsam, även om hon har haft mycket själv. Jag vill också tacka Caroline, för att hon har hjälpt mig att utvecklas genom mitt skrivande. Caroline är också en sådan person som är väldigt engagerad i allt och hon är så duktig i det hon gör. Hon vill lära oss och modernisera upp det hela. Hon är bra och jag tycker att A-C och hon är ett bra team.

Idag minns jag inte helheten av sjuan, jag minns tillfällen och stunder då saker och ting hände. Jag minns den dagen då vi började, då alla samlades i kyrkan och då vår dåvarande rektor började prata om sitt trädgårdsland. Alla nior stampade i golvet så att det dånade i hela kyrkan och alla vi andra kollade bakåt. Jag förstod snabbt att det var som en tradition. Sedan fick alla elever gå, utom vi sjuor. Vi blev uppropade klass efter klass. Därefter började den första terminen. Jag fick nya kompisar och allting blev spännande. Jag började prata med människor som jag aldrig hade träffat förut. Jag började läsa nya ämnen och man märkte att nu var det på allvar. Proven var större och dagarna blev längre. De första dagarna då jag kom hem efter skolan somnade jag direkt. Jag var inte van vid tiderna, de långa dagarna och allt det nya. Trots det så såg jag fram emot de tre åren som jag hade framför mig. Det skulle bli kul!

Snabbt som ögat blev jag vald till elevrådsrepresentant från vår klass, tillsammans med Jonas. Nu senare i nian har jag varit elevrådssekreterare. Det har varit mycket att göra, precis som ett extra jobb och allt har tagit sin tid. Jag önskar att det i framtiden skulle kunna läggas ut en timme i veckan för de elever som är engagerade, att de kan få tid till att planera inför nästa möte istället för att få gå ifrån lektioner och missa. Men det har ju varit roligt också och det har gett en väldig kunskap och mod att stå framför åskådare och prata.

Jag upptäckte redan när jag var liten att jag gillade att sjunga och jag brukade uppträda tillsammans med kusiner och syskon. På högstadiet tyckte andra att jag var bra. Det var nog på showen i sjuan som jag sjöng på scen för första gången och då hade jag även skrivit en egen låt tillsammans med min lillasyster. Folk trodde att jag hade skrivit den till någon eftersom att den hette ”My Boy”. Det hade jag inte, men alla fick tro det. Vissa trodde att jag hade fått skivkontrakt för en stund och visst låter det ganska osannolikt nu när jag tänker efter, men det var ju bara ett rykte som jag var snopen av att höra. Jag har spelat in den, men så mycket mer blir det nog inte. Jag får väl söka till idol någon dag, bara för att se hur långt jag kan gå. Nej, själva musiken har i alla fall varit kul, för jag har fått chanser att visa att jag är bra på någonting genom att fått sjunga solo på shower och på avslutningar. Jag har varit noga med att familjen har varit där och filmat, så att jag kan kolla på det om och om igen och upptäcka något nytt varje gång. Jag vill därför tacka alla de musiklärare som jag har haft sen starten och fram tills nu! För att vi överhuvudtaget har fått genomföra våra shower och att vi där har fått ha det så kul som man bara kan ha det. Det finns så många duktiga elever på skolan!

Nu när sjuan började mot sitt slut började jag bli mer ambitiös och jag jämförde mig själv med andra. Jag visste inte var min gräns låg, vart mitt mål fanns. Jag sökte efter det genom att försöka vara duktig och även om jag var det i mig själv, fanns det alltid något där som lockade och som sa att ”du kan vara bättre”. Att jag kunde kämpa mer och få fler poäng i tävlingen. Det var väl då som allt började, då jag började tycka att skolan nästan var det viktigaste som fanns. Tänk att man redan då i sjuan skulle börja ge sig själv årder och försöka vifta bort latheten som låg bakom och lurade, även om man inte skulle bli betygsatt. Man var fortfarande bara barn inuti. Jag tror att vi alla kommer in i någon sorts fas här i livet då vi funderar över vad livet innebär och vad det är, vem man själv är. Jag är fortfarande inte klar, men jag har kommit en bit på vägen.

När åttan började såg jag mest fram emot betygen som skulle komma till jul, och även praon. Nu blev kraven högre och proven blev allt fler. Man hann inte riktigt med tempot men lyckades på något sätt att fixa det ändå. Mina första betyg kom och jag minns att jag inte öppnade dem förens jag kom hem och där stod det på papper, det som jag hade kämpat för och pluggat för. Sedan var det bara att fortsätta. Jag tycker skolan är rolig, det har jag alltid tyckt och jag har börjat fatta att vi ganska lyckligt lottade. De lärare som ingår i vårt arbetslag är jättebra. Jag tycker att de bästa lärarna har samlats på ett och samma ställe. De undervisar och bra och visar att de är sociala. De kan prata med en även om lektionen är slut och de är duktiga i det som de gör. När åttan började lida mot sitt slut så fick vi beskedet att Agneta skulle sluta. Vi skulle få en ny klassföreståndare, mattelärare och SO-lärare. Jag ville inte att hon skulle sluta för jag tyckte att hon var bra, och dessutom var det ju sista året också. Hon bjöd hela klassen på glass från Torsås torgkiosk som en avslutning. Lasse slutade i fysik också då han blev sjukskriven och det var också tråkigt, för man förstod hans sätt att förklara och han började inte med något nytt förens alla hade förstått. Idag går det snabbt, men man kan ju inte få allt här i livet tyvärr.

När nian snart är slut börjar man tänka på allt som man har gått igenom under dess tre år. På allt som man har upplevt, för det är ju faktiskt så att man tillbringar en stor tid av sitt liv i just skolan. Jag behöver ta vara på tiden då jag fortfarande kan träffa allihop och inser nu att livet går vidare. Självklart kommer jag att sakna allt och alla, för vi representerar ju vår ålder, från familjer med dess namn och syskon som har gått ut och in. Vi är alla 1992: or och vi kommer från samma plats, vi vet vilka vi är. Vi kommer kanske aldrig mer att få se varandra, på samma plats där vi alltid var. I skolan.

Tack till alla och lycka till i framtiden!