Jag förstår verkligen inte de vuxna som säger att ungdomar hela tiden överdriver, hur kan de säga att ungdomar överdriver i sitt sätt att förmedla hur de mår? Ska vi ungdomar då låtsas som ingenting och hålla allt det jobbiga inom oss? NEJ! Det ska vi verkligen inte, det enda som hjälper när man mår dåligt det är att få prata med någon man känner sig trygg med och litar på.
Jag själv har snart kämpat mig ur en djup depression och lever med ångest dagligen, och för mig när jag läser sådana krönikor med sådana åsikter blir jag verkligen rasande och lite stött (Ni är bortskämda pubbeungar av Linda Skugge). Så får jag inte ha ångest, får jag inte prata med vuxna om hur jag mår? Det är ju helt korkat. Jag försöker att ändra den skam som finns kring psykisk ohälsa. För det finns så många ungdomar i dagens samhälle som inte får hjälp eftersom de inte vågar säga att de mår dåligt till t ex föräldrar m.m. De skäms över sig själva vilket är helt SJUKT, det är inget fel på dem utan samhället. Så därför gjorde jag en sak som de flesta blev chockade över, jag bestämde mig för att berätta för först min klass om hur det är och att jag faktiskt lider av psykisk ohälsa. Alla tyckte att jag var väldigt modigt eftersom det inte är alls många som vågar stå upp och säga hur det egentligen är för att de skäms. Och så har jag fortsatt att göra även när jag bytte skola.
En sak som jag verkligen önskar, det är verkligen att flera ungdomar vågar säga hur det är och att de också får hjälp. För jag lovar er att det kommer att hjälpa, ni kommer att känna en sådan lättnad. Jag tror (hoppas) även att de vuxna nära dig förstår att det inte är något att skämmas över. Jag tycker att det ska finnas mer personal på t ex BUP, för det är så många ungdomar som behöver hjälp, men personalen räcker inte till. Och det har jag varit med om, jag fick inte hjälp med min medicin, jag fick ingen uppföljning när jag precis hade börjat. Vi fick aldrig något samtal och jag mådde så illa av medicinen, så jag började sluta äta. Jag blev kraftigt underviktig och inga muskler kvar, det var så nära att jag skulle åka in till sjukhuset.
Så jag ber om att vi ska få mer hjälp av samhället, vi behöver verkligen allas hjälp. Det räcker inte bara med att vi ungdomar förstår varandra utan också att ni vuxna förstår oss. Vi behöver er! Jag vet att det kan vara svårt att vara föräldrar i en sådan här situationen, men kämpa. Det här kommer vi att klara! Vi ska sättata stopp för skammen över psykisk ohälsa.
