Summerar 1095 dagar i mitt liv

Om jag backar tillbaka till första året på högstadiet ser jag mig själv som osäker och nervös inför ”det där” som skulle hända just mig och alla minna vänner under den tid som väntade oss. Jag tror ingen av oss egentligen visste vad det var som var ”det där”, men alla förstod att det skulle bli en stor skillnad från mellanstadiet. Vi hade förvisso hört rykten om hur det skulle vara, att hon och han var si och så osv, men det märkte vi snart att det inte alltid stämde. Istället klev jag in i en klass som jag stormtrivdes i och gör fortfarande och träffade nya människor och lärare samt fick en bästa vän.

Ett minne eller en händelse från högstadiet går väl inte att undgå, jag har fullt av både minnen och händelser som berört mig på olika sätt. Att vi i vår klass i 7:an var rejält stökiga är något vi alla minns, för vem skulle kunna glömma det? Det var både jobbigt men samtidigt tror jag att vi lärde oss något utav det. För när jag blickar tillbaka till tiden i 7: an och 8: an ser jag inte alls samma klass på det sättet. Jag tycker vi har utvecklats, samlat ihop våra egenskaper och personligheter och bildat en egen klass. Visserligen har vi lärt känna varandra på ett mer komplicerat sätt, men också på ett roligt sätt. Det bästa med denna skola har väl egentligen varit att få lära känna alla nya ansikten och alla lärare som fått mig att förstå och komma till insikt om mig själv.

Och motsatsen blir alltså det som jag själv har tyckt varit jobbigt: stress. Stressen har bara ökat mer och mer nu när det gäller betyg och nationella prov osv.
Jag tycker nog att man borde sänka kraven lite för att få en så bra stämning som möjligt och för att skapa mer intresse hos alla elever.

Jag kommer ihåg då jag för första gången klev in i klassrummet H25. Alla fick sina platser och nya människor att bekanta sig med. Jag var mycket nervös och ville nästan springa tillbaka till mellanstadiet, men samtidigt fanns det något där som gjorde hela situationen så speciell. Själv tycker jag om att lära känna nya människor vilket gjorde att jag ficken bra start i 7:an. Förvisso drog man lite i tröjärmen på kompisarna från mellanstadiet då och då, men efter en tid kändes allt litelättare och nervositeten släppte allt mer.
Nu vågade jag titta upp då någon sa mitt namn, vågade sträcka upp handen lite smått och fråga en sådär lagom korkad fråga utan att skämmas alltför mycket.
Vi började alltså bilda en klass som den ska vara. Visst fanns det undantag i form av ”fight”, ”kronan”, ”kortspel” för att bara nämna några. En del av de sakerna kunde göra hela klassen så osäker och jag tror egentligen ingen ville ha det så, så på det sättet har vi lyckats för jag tror ingen känner sig osäker nu. 7:an var alltså en mycket spännande och samtidigt lite halvstrulig tid.

Efter en sommar skulle vi börja 8:an. Jag vill erkänna att första dagen var lite kaotisk för min del, många nya intryck och nervositeten gjorde sig påmind igen.
Men det dröjde inte länge tills jag hittade min plats och klassen blev mer sammanhållen igen och vi kunde börja tänka på skolan på ett mer allvarligt och seriöst sätt. Det var också nu som stressen började krypa fram längs ryggraden och skolarbetet och alla kraven fick oss att skärpa till oss. Klassen blev lugnare även om vi hade våra missar då och då. Betygssnacket började spridas och vi nästan jagade upp varandra till en osund nivå. Klassen blev tajtare och man kunde känna sig tryggare i jobbiga situationer.

Ytterligare en sommar gick och det var dags för byte av klassrum och även två nya klasskamrater, en nyinflyttad och ett klassbyte som ville fortsätta det sista året tillsammans med oss. Min första tanke om klassrumsbytet var känslan av ”utanför” eftersom vi blev ”så långt borta” från fritidsgården, matsalen, bildsalen och de andra årskurserna. Den tanken ändrades snabbt då vi började bli en så bra klass att man kunde umgås med alla även på rasterna. Till skillnad från första året här på högstadiet så kunde man ju helt plötsligt vara inne i klassrummet på rasten utan att behöva vara rädd för att få en stol eller liknande i huvudet. (Haha!)
Det var inte heller stim, stök eller kladd som mötte en när man kom upp dit, vilket gjorde att man trivdes där i så kallade GS. Stressen hälsade på allt oftare och proven ökade kraftigt.

Nu när vi går sista året har jag verkligen känt vilka ämnen som passar mig och som får mig att vilja visa kreativitet. Jag har fått favoritämnen som jag kommer att använda och ha stor nytta av i framtiden framförallt svenska, musik, hemkunskap och SO.
Något som varit bra i 9:an är alla möjligheter vi har fått i form av att vi har fått ta ett större ansvar. Det har blivit ett så mycket större utbud av valmöjligheter sen vi skärpte till oss. Det har gjort sista året till en rolig slutspurt man alltid kommer att minnas.

.

För mig har alla tre åren givetvis betytt jättemycket för mig, det är ju ändå en viktig tid i ens liv – för vad skulle vi göra utan dessa år? Vilka skulle vi tacka, om inte lärarna och oss själva? Att lärarna haft en stor betydelse är väl rätt självklart då de har stöttat oss och hjälpt oss att bygga upp den plattform vi står på idag.
Jag har haft många underbara lärare som fått mig att aldrig vilja sluta lära mig, att aldrig ge upp hoppet om att jag klarar saker bara jag vill. De vill jag tacka något enormt när vi slutar.

Nu när jag tänker på vår muck, 9A:s muck så blir jag glad. Jag kommer skratta, gråta, skrika, hoppa, krama, tacka! Det kommer att bli så oerhört blandade känslor när vi ställer oss i Ekbacken, när vi lämnar Torskolan bakom oss och blickar framåt mot det som sedan väntar oss.

Även om jag slängt läxan i golvet med brist på förståelse och bara velat sluta 9:an på en gång, känner jag ändå redan en viss saknad om att kanske förlora band som byggts upp starka som ståltråd för att hjälpa varandra. Att aldrig mer få sätta min fot i klassrummet som vi gjort till vårt eget, att aldrig mer få titta på klockan och sucka minuten innan rast för Håkans trevliga café. Att aldrig mer få diskutera i klassen och höra våra underbara åsikter. Allt det där kommer jag att sakna. Enormt mycket.

Samtidigt känns detta som en ny start, en bra start, en slags förnyelse av livet och att lära sig att ta mer ansvar och inte bara trampa vidare  på Torskolan. För visst vill vi komma vidare mot det äventyr som väntar? Gymnasiet för mig kommer att bli spännande, roligt och nervöst. Jag tror att jag kommer att stormtrivas och hitta saker som gör just den skolan unik för mitt liv. Så jag traskar på och går vidare och känner känslor som glädje och lättnad samtidigt som jag känner djup sorg och saknad inför mucken.



Läs fler krönikor om högstadietiden: Klicka här