”The world has changed”

Att alla människor inte kan tycka om varandra är en självklarhet. För hur skulle det se ut egentligen, om alla människor skulle tycka samma sak. Fast att tycka samma sak kan också ha en fördel. Att hålla ihop och trycka bort nazismen är ju en bra sak. Jag tror att framgången för nazismen var under andra världskriget. Innan hade den väl bara legat och grott, men började nu växa och bli större och större, tack vare en konstig man vid namn Adolf Hitler. Han var nog en rätt så normal människa egentligen, men blev mycket mer än onormal. Han blev knäpp, sjuk i huvudet liksom. Jag tror att om han inte hade blivit sån skulle nog världen ha sett annorlunda ut. Det hade nog funnits flera människor i alla fall. Det har inte dött några människor i min närvaro, bara min katt. Jag var inte van att se någonting dö, att få in att något inte finns mer. Jag blev så otroligt ledsen att jag idag undrar hur ledsen jag då kommer bli när en människa dör. Vi vet att flera miljoner människor blev mördade tack vare nazismen. Jag kan faktiskt inte förstå att de människor som var så beroende utav denna elaka man Hitler, kunde stå ut, att få order om att döda, döda och åter döda tills allt är borta. Att dom bara orkade!

När jag var tolv år, fick jag en lapp om att jag skulle börja läsa ett nytt språk. Man blev inkallad till ett möte för både föräldrar och elever. På detta möte valde jag tyska för att läraren (som också var min textillärare) framförde det tyska språket som ett lätt språk. Hon nämnde några få ord som var lite likt svenska ord. Några veckor senare började den första lektionen. Det jag vill komma till är att på våra tysklektioner läste vi jämt om Hitler. Vi fick reda på att han älskade barn och hundar och ville jämt fotograferas med dom för att framstå som en snäll och trevlig person. Konstigt nog kändes det så också! Namnet Hitler hade man ju redan hört innan, fast man undrade alltid vem han egentligen var. Om vår tyskalärare aldrig hade tagit upp allt det goda med Hitler först, skulle jag nog inte ha kommit ihåg det idag.

Vi var på en föreläsning för några veckor sedan. Den handlade om nazismen, och jag kommer nog aldrig att glömma den första bilden som jag fick utav det hela. Den första bilden som jag upptäckte när jag kom i biografen var stor och svart. Den föreställde en familj. Jag som älskar allt som är gammalt fick någon konstig känsla. En känsla som kändes bra på något sätt. Man kände sig helt plötsligt lugn och man riktigt unnade dom den tiden som dom hade fått där på bilden. För man visste ju nästan vad som hände dom sedan. Det var ju därför man var där på föreläsningen! Att få veta vad som hände dom stackars utvalda människorna, att få veta en gång för alla hur dom plågades av en man som var en ut av dom. Mannen som snart var 80 år började berätta för oss. Benny hette han. Benny berättade om allt som hade hänt honom under tiden som nazismen var som störst.

Han och hans familj kom till koncentrationslägret Auschwitz. Hans pappa, mamma och lillebror gasades ihjäl med en gång när dom kom dit. Dom fick aldrig uppleva en dag där. Benny och hans storebror behöll dom som arbetskraft. Han beskrev hur allting såg ut och tack vare hans fina bilder, som han hade målat själv, förstod man allting bättre. Man hade ju aldrig förstått innan hur alla dessa människor dog och hur många det var. När föreläsningen var slut och man gick där ifrån, visste man det. Och nu kommer jag aldrig att glömma det, för det sitter fast som berg inne i mig.

Detta måste få ett slut, men kanske inte nu. Bara man hjälps åt, går det säkert bra. Som Churchill sa, ”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning”.