Vi kämpar liksom på tillsammans

Första dagen i 7:an var ganska nervöst. Man hörde de gamla lärarna från mellanstadiets röster eka i huvudet när de sa:” Väx upp! Så här kan ni inte bete er när ni börjar högstadiet”. Det har man liksom haft i bakhuvudet dessa 3 år. Vad hände i 7:an? Hum.. Allt var lite spänt i 7:an. Killarna kändes mycket mindre än oss tjejer. De lekte ”fight” varje rast. Fight gick ut på att två killar började bråka och resten stod och glodde bredvid och skrek ”fight, fight” för att de skulle börja slå varandra. Ibland var det två killar från samma klass eller en från en klass och en annan från en annan. Detta tyckte vi tjejer var väldigt omoget och töntigt så vi gick mest runt i korridorerna och försökte se snygga ut för de urläckra killarna i 9:an (oftast såg de inte oss ens).

Många av oss tjejer i 9A i alla fall hade sedan 6:an träffast många kompisar som var ett år äldre än oss. Som t.ex. jag och Julia. Vi umgicks ett tag i stort sätt bara med de som var ett år äldre. I 7:an kändes allt så nytt. Man kände inte lärarna eller klassrummen. Detta ändrades i 8:an. I 8:an började jag bli rätt skoltrött och undrade hur jag skulle orka med hela 9:an, allt detta var för att man kände lärarna nu, man visste vilka man gillade och mindre gillade, samma sak med kompisar. Allt var gruppindelat. Det känns fel att erkänna det men det var så. Jag hade verkligen inget fel med att umgås med någon som inte tillhörde ”min grupp” men det var inget man gjorde för ofta.

8:an var rätt lång. Men det tråkigaste var att sluta. Eller att de som gick i 9:an som var ett år äldre än oss slutade. Det tycker jag speciellt nu, för det är många av mina närmaste vänner som jag hade som jag inte har längre. De flesta har jag inte ens kontakt med längre. Början av 9:an kände jag mig ännu mer taggad på att fixa detta med bra betyg och allt. Men jag var väldigt nöjd med betygen jag fick i 8:an också, jag kämpade rätt hårt då. I mitten av 9:an var man skoltrött igen. Och 9:an började bli en stabil men ändå jobbigt tid. Jag känner alla mina kompisar i skolan och vet vart jag har dem. Men eftersom många utav dem började må rätt dåligt i 9:an och känna sig stressade och andra saker gjorde de mig mindre intresserad av skolan och mer intresserad av dem. Nu försöker jag bara orka vara kvar i skolan. Försöker att göra läxorna och fixa alla proven för att inte tala om de nationella proven. Det känns skönt att veta att det finns stöd från klasskompisarna. Vi kämpar liksom på tillsammans. Om jag skulle kortfatta högstadiet skulle jag säga: knasigt, roligt, lärorikt och helt underbart!

Jag vill verkligen tacka denna oerhört knäppa, galna och sjukt roliga klass för dessa 3 fantastiska år! Vi har skrattat tillsammans, vi har gråtit tillsammans och vi har haft den roligaste tiden tillsammans. Allt! Vi är en enda stor familj. Många säger att högstadiet är den bästa tiden i ens liv, ett tag tvekade jag på det men nu när jag tänker tillbaka så är det nog så. Det är speciellt att sitta här, den sista tiden i högstadiet. Det är ju detta man har längtat efter i 3 år nu. Men på något konstigt sätt gör jag inte det längre. Tack ännu en gång till alla sjukt bra lärare som jag har haft och alla galna kompisar! Ni är alla ”simply the best!”