Cassidys midsommarnattsdröm

En vecka tidigare…
I Klassrummet 13.10
- Jag tycker att vi ska göra en Shakespeare!
- Nej, de är så mossiga!
- Jo! Det är en bra ide.
Klassen ska göra ett stort teaterprojekt och kommer överens om ”En midsommarnattsdröm” av Shakespeare.
Klassen skulle få en vecka att öva. Det var lite tid att öva, men det var det som var vitsen.
Derek, den populäraste killen i skolan, tar till orda.
- Okej, då är det dags för Casting.
- Vadå casting?
- Du vet, vilka roller vi ska ha, svarade July.
Nästan alla deltog i diskussionen, utom Cassidy. Cassidy var den blygaste i hela klassen, stora ljusblåa ögon, långt kopparfärgat hår med lång lugg som hon har kammat framför ansiktet för att synas så lite som möjligt. Hon brydde sig inte om vilken roll hon fick. Klassen gav henne alltid det som blev över eftersom hon inte sa någonting.
Hon betraktade Derek, som styrde och ställde. Drömma kunde hon ju alltid. Visst var det löjligt, hur hon än drömde. Derek var den sötaste kille hon någonsin sett. Han hade halvlångt blont hår, ett ganska fräknigt ansikte och bruna ögon. Men hon tvivlade på att han ens var medveten om att hon ens gick i hans klass…
Derek hade just tagit åt sig en av huvudrollerna, Oberon. Alvkungen som tillslut ställer allt till rätta. Hans självbelåtna leende fick honom att se ännu sötare ut.
Just då ringde det ut. Cassidy väntade, inte förrän klassrummet var tomt reste hon sig.

Det var tidigt på hösten, de planterade träden på skolgården hade inte fällt sina löv än. Cassidy gick genom skolgården och in i den sydligaste av alla byggnader. Biblioteket. Det var en stor tegelbyggnad, det fanns bänkar utanför dörrarna där Mary-Ann satt med sina vänner. Mary-Ann hade blonderat håret och hade de allra nyaste modet på sig. Hennes smala ansikte och välsminkade ögon gjorde att hon nästan såg ut som en vessla. Hon hade varit Cassidys bästa vän på lågstadiet, men allt medan de växte upp hade de blivit så olika. Mary-Ann var nu en av skolans populäraste tjejer, och hon drog sig inte för att reta Cassidy om hon fick chansen.
Hon låtsades inte om att de hade varit så bra vänner, att de aldrig hade haft några hemligheter för varann, och när Cassidy gick förbi flyttade hon sig längre in åt sina kompisar.
Cassidy brydde sig inte. Hon fortsatte in i biblioteket, hon gick ofta dit, varje rast faktiskt. Hon hade inget annat för sig.
Bibliotekarien satt bakom sitt skrivbord och skrev påminnelser, men hon tittade upp och log när Cassidy kom in.
Cassidy log tillbaka, och försvann bland hyllorna. Hon letade upp den boken som hon läst på lunchrasten och satte sig vid ett bord.
När klockan var 13.50 gick hon tillbaka till klassrummet.
Klassen skulle egentligen ha SO men efter lite tjat fick de göra färdigt ”castingen” innan de fortsatte med ämnet.
Cassidy intog sitt hörn, men hon hann inte mer än sätta sig ner förränn det omöjliga inträffade…
- Cassidy!
- Va?
Cassidy tittade upp från bänken och såg att det var Derek som hade ropat på henne.
- Vill du spela Titania?
- Titania?
- Vi har rollen över, det är visserligen en huvudroll, men om du vill så…
- Gärna.
- Bra! Han log mot henne och Cassidy trodde att hon skulle svimma.
- Bra, hördes magister Anistons röst. Då kanske vi äntligen kan fortsätta med lektionen. Regeringens arbete och jämföra fakta med andra länder.
Ett högt stön hördes i klassrummet.
Cassidy kunde inte koncentrera sig på hela lektionen, det var omöjligt.
Inte nog med att Derek hade pratat med henne, han hade gett henne en huvudroll! Då slog nervositeten ner som en bomb och Cassidy fick plötsligt ont i magen.
Tänk om hon gjorde fel nu! Tänk om hon inte kunde tygla sig!

Första repetitionen var samma eftermiddag i gymnastiksalen.
Gympasalen var den äldsta skolbyggnaden av alla. Det var en stenbyggnad egentligen, det såg man på insidan, men den var klädd med trä. Utanför löpte en stenmur som hade stått där i flera generationer, och det var mossa på varenda sten. Och utanför huvudingången stod det ett stort träd, en Lönn.
Det hade fått både gula och röda löv.
- Cassidy! ropade Fröken Oshima som var deras drama-lärarinna. Vad står du här ute för? Kom nu! Alla väntar på dig!
Alla väntar på dig… Orden kändes overkliga. Klassen hade aldrig väntat på henne förut. Nu var de tvungna.
Och mycket riktigt… När Cassidy kom in stod hela klassen och tittade på henne. Hon svalde och försökte se normal ut, men nervositeten gjorde att hon såg ännu blekare ut än vanligt.
Första scenen skulle vara som en lite mystisk scen. Cassidy skulle sitta i mitten och hennes tjänare och älvor skulle dansa runt henne. Fröken Oshima sprang runt…
- När vi har byggt scenen kan vi ha lite blommor här, och här kan det hänga lite skynken, ja, det blir bra…
Cassidy tog plats och de som skulle vara älvor började dansa. För ett ögonblick kände Cassidy sig viktig på något vis, och hon nästan log.
- Oh, flämtade Fröken Oshima till. Jag måste ha glömt manuset på lärarrummet. Jag springer och hämtar det, fortsätt att träna bara.
Cassidys hjärta hoppade till i bröstkorgen. Och innan hon hann tänka mer hände det som hon fruktade allra mest.
- Aj!
Mary-Ann, som var en av dansarna hade trampat henne på foten, riktigt hårt.
- Oj förlåt, mumlade hon.
En annan av dansarna svepte till henne med armen, Cassidy tittade dit och fick en knuff bakifrån. De dansade runt henne så tätt att hon inte kunde ta sig ur. Cassidy kände hur det brände bakom ögonen.
- Vad gör ni? Låt henne vara!
Mary-Ann vände sig om. Det var Derek som hade ropat. Han gick fram och gav henne en vass blick. Sedan räckte han Cassidy handen.
Hon tog den, men sen märkte hon att tårar rann ner för kinderna och blev generad. Hon släppte hans hand och sprang mot dörren, rakt i famnen på fröken Oshima.
- Men kära lilla du, varför gråter du?
- Hon trillade, svarade Mary-Ann snabbt. Hon var på väg till skolsystern.
- Jaha, ja då så. Men glöm inte lappen från henne sen så att jag ser att du inte luras.

Cassidy hade inget val, hon var tvungen att gå till syster.
I väntrummet satt en annan tjej när hon kom in. Hon var något år yngre än Cassidy, mörk tjej, med svart hår och brunsvarta ögon. Hennes ansikte var runt och välformat med höga kindben och stora ögon. Hon såg lite mager ut, men annars var hon en ganska söt tjej. Cassidy avundades henne.
Väntrummet var ganska stort, eftersom skolan låg precis bredvid sjukhuset, var skolsysteravdelningen inbyggd i sjukhuset. Och alla vet ju hur fint och snyggt det är på sjukhus. Väggarna var persikofärgade och de hyllor som fanns var vitmålade. Det var fullt med affischer med en massa läkemedel och sånt på. Och så luktade det klassiskt sjukhus.
Tjejen satt på en stol och läste en tidning.
- Hej, sa hon när Cassidy kom.
- Hej, svarade Cassidy kort.
Hon satte sig på en stol och suckade.
- Den som är inne nu, sa tjejen, har tydligen skadat sig allvarligt. Det lär ta ett tag.
- Cassidy nickade. Osäker på hur hon skulle svara.
- Så, vad är det för fel på dig?
- Va?
- Varför är du här?
- Huvudvärk, mumlade Cassidy, och försökte se trött ut.
- Jaha, sa tjejen.
- Och du? Cassidy lyfte på huvudet.
Det tog ett tag innan tjejen svarade.
- Jag äter för lite. Anorexi.
- Läskigt, mumlade Cassidy, som inte kunde föreställa sig varför man skulle kunna sluta äta.
Tjejen verkade kunna läsa hennes tankar.
- Jag har inte alltid varit sån här, svarade hon snabbt. Det var bara att det hände lite hemma och så…
Cassidy sneglade på henne. Lustigt att hon satt här, tänkte hon. När Cassidy inte kände sig väl till mods gick hon inte till skolan alls. En del i klassen tyckte säkert att hon var en skolkare, men det var hon väl inte? När man inte kan koncentrera sig på arbetet är det väl ingen ide att gå.
- Jag heter Alyssa, sa tjejen leende och väckte Cassidy ur sina tankar.
Cassidy nickade, hur skulle hon behandla denna jätteutåtriktade tjej som bara pratade på, utan att verka bry sig om att Cassidy inte var så väldigt trevlig tillbaka.
- Vad heter du? undrade Alyssa lika leende.
- Cassidy, svarade Cassidy och tänkte på att hon borde säga någonting mer, men kom inte på något.
Just då öppnades dörren till skolsyster och en kille kom ut med bandage om huvudet. Räddad av gonggongen.
- Kom nu ihåg att ta det lugnt, sa skolsyster i dörren. En hjärnskakning kanske inte låter så farligt, men om…
- Ursäkta, avbröt Alyssa, jag skulle väldigt gärna vilja komma in nu…
Hon log överdrivet mot syster.
- Ja visst. Du där!
Hon hade ropat på Cassidy.
- Ja?
- Jag kan inte ta hand om dig efter Alyssa. Skolsystrar behöver också ha matrast. Du får komma tillbaka någon annan gång.

Fröken Oshima blev inte glad när Cassidy kom tillbaka utan lapp, och det blev inte bättre när hon frågade var Cassidy slagit sig och Cassidy inte kunde svara.
- Skolk! Hon skrek så att det hördes över hela salen och Cassidy rodnade.
Alla i hela klassen visste vad som egentligen hade hänt, och ingen vågade säga sanningen…
Cassidy fick kvarsittning hela rasten, Oshima tyckte att Cassidy hade missat allt för mycket tid i onödan så Cassidy fick läsa på manuset ensam.
Hon satt där ensam och funderade mer än läste på.
Varför hade hon tagit rollen? De ville ju bara reta henne, och det lyckades… Men, det var Derek som hade bett henne att ta rollen, och han hade försökt stoppa dem när de retade henne…
Kunde det vara så att han tyckte om henne?
Det lilla som var kvar av dagen var krävande, inte nog med att hon knappt vågade gå in i klassrummet, de viskade bakom hennes rygg.
… Och då sprang hon och… Skolsyster hjälpte henne inte… … Grät, löjligt va?…
Cassidy försökte att inte bry sig om det men det var svårt…
När dagen var slut längtade hon efter att få gå hem.
Cassidy bodde i ett ganska litet, 1700-talshus, men trots att det var litet var det precis lagom för henne och Grant (Cassidys pappa). Det var en bit att gå från skolan men det gjorde ingenting.
Väl hemma, möttes hon av doften av stekt potatis och köttbullar när hon steg innanför dörren. Vita moln kom från köket.
- Är det du, gumman?
Hennes pappas huvud dök upp i köksöppningen. Han var klädd i ett gammalt förkläde och hade nästan tårar i ögonen av allt os.
- Kom, jag har gjort middag, log han.
Cassidy gick rakt in i köket och slog på fläkten ovanför spisen på ”fullt”.
- Oh, utbrast hennes pappa och harklade sig. Sedan tog han fram två tallrikar.
Nu kände Cassidy igen det slitna förklädet. Det hade varit mammas.
- Jag trodde att mamma tog med sig allt som var hennes, sa Cassidy, lite halvhögt för att överrösta fläkten.
- Allt utom det här, svarade hennes pappa. Jag hittade det i dag, jag röjer på vinden förstår du… Hur var det i skolan i dag?
- Bra, svarade Cassidy. Hon ville inte gå in på ämnet.
- Så, vad har du och Mary-Ann hittat på i dag?
- Vi var i biblioteket, och sista rasten spelade vi kort i fritidsgården, log Cassidy.
- Så bra då.
Cassidy skämdes för att hon inte berättat för sin pappa att hon och Mary-Ann inte har ”hittat på” något de tre senaste åren. Men han hade tillräckligt mycket att oroa sig för ändå.
Sedan mamma stack hade han ett helt hus att ta hand om. Och det var ett heltidsjobb bara det, och sen var det ju hans riktiga jobb…
Han var ambulanschaufför. Det är ett ganska krävande arbete.
Efter maten hjälpte han Cassidy med matteläxan. Han var ett riktigt geni, tycke Cassidy.
Den kvällen låg hon och tänkte på allt som hänt den dagen. Rollen som Titania, Mary-Ann, och mötet med Alyssa. Det var en märklig tjej, Alyssa. Inte nog med att hon pratade med Cassidy bara så där, hon var tillräckligt utåtriktad för att, utan problem berättat hon hade anorexi på grund av problem hemma. Så skulle hon inte kunna ha sagt till en total främling.

Cassidy somnade med de tankarna i huvudet.
Hon väcktes av att något luktade bränt.
Hon tittade på klockan, halv sex på morgonen.
- Pappa? Cassidy gick upp och svepte morgonrocken om sig.
- Ja, (host) vad är det gumman?
Cassidy gick ut i köket och möttes av ännu mera rök och frän lukt. Det var ett under att brandvarnaren inte hade reagerat, men den kanske var van…
- Jag försökte laga lite pannkakor, och jag gick upp tidigt för att kunna hinna ett nytt försök om jag brände dem…
- Oh, sa Cassidy och nickade, sedan öppnade hon fönstret så att oset skulle försvinna. Vill du ha hjälp?
- Tja, jag kan ju behöva det av en tjej med VG i hemkunskap…
Cassidy skrattade. Att hon hade VG i hemkunskap var något som pappa tyckte om att påpeka.
När det var dags att gå till skolan hade Cassidy nästan glömt gårdagens skräckupplevelser, och kom på dem när hon gick in i klassrummet.
Alla som var där tittade på henne. Hon önskade att allt var som förut, hon önskade att de skulle ignorera henne i stället, att hon aldrig skulle ha tagit rollen…
- Hej, Cassidy.
Nej föresten, om allt skulle vara som förut, skulle han aldrig ha hälsat på henne…

Klassen övade hårt, det var inte länge tills det var uppspelning. Bara en vecka.
På en rast gick Cassidy till biblioteket och lånade en bok om ”en midsommarnatts dröm”. Hon hade bestämt sig för att läsa hela, så att hon visste precis hur pjäsen skulle gå till.
Cassidy gick till syslöjdsalen på sin håltimme och jobbade med ett par tunna draperier till scenen.
Syslöjdsalen låg i en utav de nyaste byggnaderna på skolan. Trots det var det en ganska liten sal med dålig isolering och opraktiska vägguttag.
Det var en yngre klass i salen när hon kom. Cassidy såg att Alyssa satt i rummet och pratade med några vänner samtidigt som hon stickade på en röd halsduk. Det var definitivt hennes färg…
Cassidy ville inte avbryta dem och gick iväg till sin plats.
De långa draperierna var ljust rosa och blå, de skulle bland annat hänga runt Cassidy i öppningsscenen. Cassidy rös. Hon ville inte tänka på den. Men tänk om Mary-Ann gjorde samma sak på genrepet, eller premiären!

- Och du sitter här och tänker, hördes en röst ovanför.
Hon såg att Alyssa stod där och tittade på draperierna. Cassidy såg snart vad hon tittade på.
Medan Cassidy satt och tänkte hade hon fortsatt att sy på symaskinen, och nu syntes det stora sneda streck över dem.
- Oh, nej!
Cassidy tog tyget och höll upp det. Stygnen gick rakt över ett av de blåa draperierna, de som skulle sitta fram. Det fanns inte en chans att gömma det.
- Vad ska det bli för något? undrade Alyssa och lade huvudet på sned.
- Ett draperi till vår pjäs, svarade Cassidy bekymrat och gick för att hämta en sprätt.
- Men, sa Alyssa. Om du gör så här då.
Hon tog tag i ändarna av trådarna och drog. Draperiet veckade sig på ett iögonfallande sätt och avslöjade skimret i tyget.
- Du är ett geni! Cassidy höll emot impulsen att krama om henne. Var har du lärt dig det där?
- Tja, svarade Alyssa. Det var bara en liten idé jag fick.
I samma stund avbröt alla andra sina arbeten, det var matrast.
Cassidy gick ut ur salen och möttes av en vägg av regn.
Hon hade inte tagit med sig sin jacka och tog sats, sprang rakt över gården och in i närmsta dörr.
Det gick fort, men hon var ändå dyngsur.
I matsalen, det största, och stökigaste rummet på hela skolan blandades dofterna av potatismos och blöta kläder.
Cassidy tog mat på sin tallrik och satte sig där hon inte syntes. Det gjorde hon alltid. Hon såg alla i klassen sitta och prata, skratta och ha allmänt roligt.
Cassidy såg på Mary-Ann. Hon hade klippt sig nu igen. Hon var nästan korthårig. Cassidy tyckte att det var synd, när de var yngre hade hon haft det längsta håret på hela skolan. Hon hade det alltid i två jättetofsar, och om någon drog henne i håret (det hände ibland) så blev hon sur och drog tillbaka. Dom blev ofta jagade över hela skolgården och…
Moset hade kallnat. Typiskt! Varför skulle hon drömma sig bort bara sådär? Det var förbi.

Dagarna gick snabbt, för snabbt. Cassidy träffade inte Alyssa mer (hon hade väl eget att stå i). Repetitionerna började likna en pjäs och Cassidy kände sig nästan lite god till mods. Det fanns faktiskt en del som hejade i korridorerna.
Dagen innan premiären körde klassen genrep hela dagen (Oshima sa alltid att det var sista gången, ångrade sig och lät dem göra det igen).
Draperierna hängde jättebra i första scenen, men ingen annan än Fröken Oshima sa något om dem. Det var i och för sig inget som Cassidy hade räknat med.
Cassidy hade läst boken om pjäsen hemma. Hon läste ut den på bara ett par kvällar, så nu visste hon allt om pjäsen som var av intresse.
Cassidy hade fått sina scenkläder också, en lång vit klänning. Oshima hade hittat den i ett av skolans förråd, där den sedan den hade använts i en pjäs om änglar för ungefär 7 år sedan.
Den passade perfekt på Cassidy och hon såg verkligen ut som en ängel. Med lite ljusa flortyger fastsydda i midjan blev hon mer älvalik.
Repetitionerna gick ganska så bra, bortsett från sista gången…
Det var i en av de sista scenerna, när allt i den komplicerade pjäsen ställs till rätta. Oberon och Titania skulle stå på en upphöjd plats över allt annat, och dansarna skulle springa runt till alla i pjäsen och ner till publiken.
Oshima hade lovat (för femte gången) att det var sista gången dom skulle repetera scenen. Men hon gick mest runt och tittade så att det inte hade regnat in någonstans, det hade nämligen regnat non stop i 5 dagar och eftersom gymnastiksalen låg en aning nedsänkt i marken, höll den på att bli en stor simbassäng.
Vaktmästaren hade tillbringat sin lediga dag med att täta vartenda fönster med allt möjligt man kan hitta.
- Och då sätter vi igång, ropade hon glatt, och viftade med armen.
Scenen började och Cassidy försökte gå upp på trappan bakom lådan de skulle stå på. Hon var så koncentrerad på att se elegant ut att hon glömde att se var hon satte fötterna.
Det tog ett ögonblick för Cassidy att förstå att hon hade trillat. Hon låg på rygg i salen. Det gjorde ont i hennes fot.
Hon tittade bort mot trappan och såg att det låg något på det steget hon hade trillat på, ända tills en hand tog bort det.
- Mår du bra Cassidy?
Fröken Oshimas huvud dök upp och skymde så att hon inte kunde se vems handen var.
Jag mår jättebra, mumlade Cassidy och reste sig, med viss möda.
- Vi prövar igen, sa fröken Oshima.
Cassidy kunde inte gå i trappan. Hela scenen gjordes om så att Oberon och Titania gick fram till mitten av scenen i stället. Derek fick nästan stödja henne.
Det var en dålig dag. Cassidy tog god tid på sig att gå hem, hon kunde ju inte gå vidare fort.

– När ska du spela upp den där pjäsen?
Cassidy tittade upp på sin pappa som hade frågat.
- I morgon, svarade hon.
- Synd, jag jobbar då. Annars hade jag kommit och tittat.
Cassidy petade i maten. Hon hade verkligen hoppats att pappa skulle komma.
- Du kan väl ta ledigt.
- Det är inte så enkelt, gumman min. svarade han och började duka av.
Cassidy hjälpte till. Ingen som hon kände skulle komma. Toppen! När hon äntligen hade en betydande roll. ”Jag jobbar”.
På kvällen tittade Cassidy på foten. Det gjorde ont att anstränga den. Hur skulle detta gå?
Skulle pappa kunna hjälpa henne? Han skulle fråga vad hon hade gjort… Men det var väl inget. Hon hade ju verkligen halkat.
- Pappa?
- Mmm. Pappa läste en bok. Efter ett par sekunder tittade han upp från ”Mord i midvinter”. Vad är det gumman?
- Jag har gjort illa foten. Jag haltar nästan, den gör ont och det är rött vid vristen…
- Låt mig se.
Cassidy och hennes pappa satt uppe en lång stund för att sköta om hennes fot. Det kändes mycket bättre efteråt.

Premiärdag. Hela dagen bestod av vanliga lektioner, raster och lunch. Ganska olägligt att inte ha någon repetition, men så var det.
Cassidy tittade efter Alyssa på maten. Det gjorde hon alltid nu för tiden. Men hon syntes inte till…
Efter Skolan gick de flesta eleverna direkt till gymnastiksalen. Det var en ”ren” utmaning eftersom vattenpölarna mer liknade små sjöar.
De sista förberedelserna gjordes och några började ta på sig sina dräkter. Mary-Ann var sminkös åt alla älvorna (hon hade själv bestämt hur det skulle se ut) och Cassidys sminkning tog längst tid.
När Cassidy tittade sig i spegeln efteråt fick hon en chock. En mörkgrön ögonskugga med spår av rosa på ögonlocken tillsammans med en mörk maskara. Och sedan ett långt ”band” av ljusgrön ögonskugga tvärs över ansiktet i ögonhöjd. Som om hon hade en mask.
Det var vackert, men väldigt synligt. Håret hade Mary-Ann också satt upp i en elegant knut och paljetter glänste på kinderna.
Cassidy gick och klädde om. I omklädningsrummet satt Mary-Ann och satte på sig skorna. Hon tittade upp när Cassidy kom in.
- Du är nervös, sa hon sakligt.
Cassidy rodnade lite. Mary-Ann kände henne fortfarande för väl.
- Kanske det, svarade Cassidy och tog av sig de blöta skorna.
- Varför gör du det här över huvud taget?
- Vad menar du? Cassidy hörde att Mary-Ann hade en konstig ton i rösten.
- Är det på grund av honom? Derek? Gör du det här för att han bad dig?
- Vart vill du komma? undrade Cassidy och försökte låta bli att låta orolig. Mary-Ann kände definitivt henne för väl!
- Jag vill inte att du ska bli besviken… Så jag säger det nu. Derek bryr sig inte ett dyft om dig. Oshima hade sagt till honom att han kunde få MVG i drama om han spelade en huvudroll mot någon som var lite blyg, och lyckades göra henne modigare. Han tog till sin charm mot dig. Och du föll som en fura.
Mary-Ann döljde ett leende när hon såg hur förvånad Cassidy blev. Sedan gick hon.

Cassidy satt kvar. Stilla. Stämde alltihop? Ja, nog hade han lyckats i alla fall. Men, kunde det vara sant… Nej, det ville hon inte tro.
Cassidy gjorde sig i ordning och tänkte precis gå ut när hon såg att någon stod vid dörren. Det var Derek. Han pratade med någon.
… MVG i drama… Cassidy… Oshima sa…
Cassidy hade hört tillräckligt. Hon tog bakdörren ut i korridoren och möttes av massor med folk som skulle se pjäsen. Om tio minuter! Det var lärare, föräldrar och totala främlingar.
Cassidy struntade i dem. Hon gick rakt ut i ösregnet.

Tårar.
Sminket rann bort från hennes ansikte. Av regn och av tårar. Hon hade trott att hon kunde bli något, men allt hon hade åstadkommit var ett MVG till Derek!
Cassidy kände sig lurad. Men hon visste att det var hennes eget fel. Att hon överhuvudtaget hade trott… Ja, vad hade hon trott egentligen?
Det var kallt. Änglaklänningen var tunn. Men hon tänkte inte gå in dit. Mary-Ann kunde ta hennes roll. Det var säkert det hon hade velat hela tiden. Det var säkert hon som hade gjort så att hon halkade dagen innan. Det var säkert hon…
För en vecka senan hade allt verkat så bra, och nu…
- Fryser du?
Cassidy väcktes ur sina tankar. Bakom henne stod Alyssa.
- Pjäsen har börjat, fortsatte hon. Utan dig.
- Mary-Ann har min roll, eller hur?
- Mmm.
Alyssa tittade ner i marken.
- Det gör ingenting. Cassidy försökte se glad ut. Mary-Ann får sin huvudroll, Derek får sitt MVG och publiken får sin pjäs.
- Och du?
- Jag får väl vad jag förtjänar.
- En varm kopp choklad och en tjock filt hemma hos mig?
Cassidy tittade upp.
Den där kvällen skulle hon senare komma ihåg som kvällen när hon fick mer än hon var beredd på… Hon fick en vän