Den gamle mannen

Som vanligt var jag tvungen att gå förbi spökstugan. Enligt historien så bodde där en man som åt små ungar. Och eftersom jag inte var mer än sex år gammal så trodde jag stenhårt på historien. På landet använde man inte koppel och det gjorde inte jag heller. Plötsligt fick Arnold vittring och rusade in i stugan. Eftersom han var min lilla älskling så sprang jag efter. Inne i stugan luktade de unket och gammal ost. Arnold hoppade fram till en kartong som låg på bordet. Jag öppnade försiktigt kartongen. Flik för flik. Inne i lådan låg en liten örnunge.
– Han har skadat vingen, hörde jag en dov röst säga.
Jag vände mig om och såg en gammal man sitta i en gungstol. Jag hade helt och hållet missat honom när jag rusade in i stugan. Arnold, som inte tycker om främlingar, lunkade fram till mannen och började slicka på handen.
– Mitt namn är Erich och jag bor i denna stuga. sa han med en tysk brytning.
Jag bara stod där i mitten och visste inte vad jag skulle säga. Jag stammade fram;
– Arnold sprang in och jag följde efter… tänkte inte riktig att det bodde nån här i rucklet… inte för att det är ett fult ruckel… jag menar bara…
– Det gör inget, får så sällan besök. Senast var i höstas, när min fru kom för att hämta några saker, avbröt han mig. Det var något i hans röst som lugnade ner mig.
– Har han varit gift? frågade jag.
– Några år, varade inte längre. Nej nu är det dags för matning. Den gamla mannen tog fram en nappflaska och hällde i lite mjölk och några vitaminer.
– Vill du…? frågade han mig.
Jag tog emot flaskan och han tog upp örnen.
– Du bara lutar den uppåt, lite till, där. sa mannen.
Vilken syn! Jag matade en liten örn som senare skulle bli en stor och mäktig varelse. Den lilla kropp som örnen hade darrade av glädje för att äntligen få i sig ett skrovmål. För varje klunk så öppnades ögonen allt mer. När flaskan nästan var slut så såg man örnens himmeldblåa ögon. Jag kollade ut och såg att det började skymma. Men inne i stugan var det som om tiden stod stilla. Erich lade tillbaka örnen i kartongen och satte sig i gungstolen igen.
– Du kanske vill ha lite té? frågade han. Innan jag han svara hade han redan flugit upp ur gungstolen och var på väg mot den hörna som skulle kunna kallas kök.
– Ja tack, svarade jag artigt som min mamma hade lärt mig. Den gamle mannen var som en morfar jag aldrig haft. Efter en stund vid köket kom han tillbaka med en bricka full med kakor och två koppar té. Jag såg mig omkring. Ett hörn var kök, ett hörn var gungstol med ett litet bord, och i ett hörn fanns ett litet köksbord och två stolar. Vi drack vårt té med välbehag och doppade lite kakor.

Allt efter som dagarna gick blev vår vänskap allt starkare och starkare. Jag tittade in i stugan varje dag efter skolan. Örnen blev allt bättre och större. Den gamla mannen blev allt äldre och gråhårigare. En dag, det var en fredag, gick jag in i stugan. Den gamle mannen var inte där. Jag tittade ut genom fönstret och såg den gamla mannen sitta på en sten med lådan i famnen. Jag sprang ut och satte mig bredvid. Örnens vinge var helt läkt nu.
– Det är dags att släppa ut honom, sa Erich ledsamt.
– Jag vet… sa jag. Vi satt stilla några minuter och bara kollade på örnen. Örnen hade säkert växt till tre gånger så stor som den var den dag jag sprang in i stugan för första gången. Erich reste sig försiktig för sin onda rygg och lyfte upp örnen. Den gav till några dova läten innan Erich kastade upp den i luften. Örnen bredde ut sina breda vingar och flög upp i luften, sakta och säkert. Han blev mindre och mindre. Tillslut kunde vi inte längre urskilja honom. Erich gick in i stugan och satte sig i gungstolen. Jag följde försiktigt efter. Innan jag hann komma in i stugan hördes ett dunk. Jag sprang de sista metrarna. Inne i stugan låg mannen medvetslös. Den dagen kom jag ihåg att jag sprang som jag aldrig sprungit förr. Det fanns en läkare som bodde i byn. Jag hämtade honom och han körde oss till närmsta sjukhus.

På ålderdomshemmet vaknade plötsligt Erich. Han låg i en säng med smärtor i bröstet. Efter den dagen besökte jag aldrig mer Erich. När min mamma fick höra om vad som hänt fick jag utegångsförbud i flera månader. Men vad personalen på ålderdomshemmet aldrig förstod, var varför mannen log hela tiden när han satt vid fönstret. Men det visste bara Erich och jag. För utanför flög nämligen in viss örn förbi hela dagarna. Ibland satte den sig till och med på fönsterbläcket.