Ibland känns det som om bara jag är ensam

Nu sitter jag här igen. På väg mot en ny skola, ett nytt klassrum och ett helt nytt gäng nya idioter att lära känna. Jag gillar inte skolan, det har jag aldrig gjort. Vet inte varför men jag känner mig inte hemma bland alla skolbänkar och lärare. Jag kände att jag inte hade gjort ett gott intryck på mina kompisar, dom såg mig mest som en enstöring som inte brydde sig om något annat än sig själv. Men det gjorde jag, om jag hade haft något att bry mig om. Om jag hade en bra mamma hade jag brytt mig om henne. Men jag har ingen bra mamma. Om jag hade haft kompisar hade jag brytt mig om dom. Men jag har inga kompisar. Hade jag varit bra i skolan och tyckt det var kul skulle jag brytt mig om det. Men jag är inte bra i skolan och jag tycker inte det är kul. Då är det inte lätt att bry sig om nått annat än sig själv.

Jag stod utanför rucklet mamma köpt. Hon höll på att måla dörren i en knallblå färg. Mamma kallade sig för konstnär, vilket hon var långt ifrån att vara. Mamma, pappa och jag hade bott inne i stan. I en stor ljus lägenhet. Jag var inte speciellt lycklig men ändå så mådde jag bra av att bara sitta och kolla ut genom fönstret ner på alla människor som passerade varje dag. Jag brukade sitta och säga saker jag trodde om människorna. Den tjocke lille mannen som alltid gick in på caféet, han var ensam, ensammare än mig. Den blonda damen med den lilla hunden, ja hon hade många erfarenheter av män. Och den lilla flickan med flätorna, hon levde ett lyckligt liv. Vad skulle man säga om mig när man såg mig? En klen, ful ensam pojke, ja det var vad man skulle tro om man såg Alvar Jönsson. Men eftersom Alvar inte var någon man la märke till så behövde han inte oroa sig för vad folk sa. Egentligen brydde han sig inte.


Ja som sagt stod jag utanför rucklet på Nygatan 3.
Jag väntade på att bussen skulle komma. Jag satte mig ner på väskan och la händerna i kors. Regnet droppade ner från himlen. Nu kissade änglarna tänkte Alvar. Dom kissar på den mest misslyckade människan som gått i ett par skor. Nu dundrade det ner ifrån vägen. En gul buss stannade till. Buss chauffören var mager och ynklig. Han hade stora påsar under ögonen. Han hade i hela sitt liv kört runt barn, hämtat och lämnat. Det var säkert inte kul men han hade i alla fall gjort något med hans liv. Alvar satte sig längst bak i bussen. En flicka med brunt hår stirrade på honom. Hon hade bruna stora ögon. Alvar fick för första gången i sitt liv en konstig känsla. Det kändes bra. För första gången i Alvar Jönssons mage kändes det bra. Flickan hade ett halsband med bokstaven L på. Vad kunde hon heta? Lisa? Laura? Lizette?
Alvar kände sig för första gången lite dum. Han tog av sig glasögonen han egentligen inte behövde. Han log lite lätt mot L flickan. Hon log tillbaka.
- Laila, sa flickan.
Laila. Laila. Det vackra namnet hon hette var Laila.
- Alvar.. sa han tyst.
Flickan såg på honom. Mer hann inte hända förrän bussen stannade. Han såg flickan vänta på någon. Hon kollade på bussdörrarna. Alvar steg ut. Flickan log ännu ett av hennes vackra leende.
- Ska vi gå in?
Alvar svarade inte. Han bara log. För första gången i sitt lilla löjliga liv var han lycklig. Om man såg Alvar Jönsson nu skulle man tro att han var en glad, fin pojke. Det var han ju också.
Kanske inte i morgon, kanske inte i resten av sitt liv skulle han få känna detta igen. Men nu visste han att detta ögonblicket skulle han leva länge på.