Kriget

Jag spanade över slätten, det värkte i mina händer där jag låg och vaktade vår position. Plötsligt kom officieraren ut, jag spände mej och försökte höja mitt huvud och inte skaka för mycket av kylan.
Han kom ner till mej där jag låg vid buskarna och böjde sej ner.
– Du ser honom, sa officieraren.
Han laddade sitt gevär och tog tag i min kulspruta och slängde det laddade geväret ner på mej.
– Nästa gång laddar du din kulspruta, sa han.
Dryga tjugo meter ner bakom slätten såg jag nu honom genom grenarna.
Det var en ryss, en fiende. En rysk väldigt ung kille, han kan inte ha varit mer än sexton sjutton år. Han var en spion, som fått uppdrag att kolla upp oss. Han kan inte ha varit en fullärd spion, stackarn. Han hade ingen aning om vad det var för marker han strök omkring på.
– Skjut den vidriga lilla ryssen viskade han i mitt öra, skjut honom nu!
Skottet gick av och träffade, det var en dålig träff en plågsam träff men jag träffade honom.
Han föll sakta ner över buskarna nere på slätten och sen ner i den kalla snön. Ingen skulle kunna dö på direkten av en sådan usel träff. Nu skakade inte bara mina händer utan hela jag, tanken på att jag skjutit honom en sån ung omedveten kille som inte hade en aning om vad han gjorde.
Han skulle ju knappast kunna göra någon av oss illa.
Nu låg han där plågandes av snö och ett djupt skott i magen. Han reste sig aldrig igen. Snödrivorna skulle få bli hans grav efter kylan tagit honom.
– Lunch om 15 min, ditt pass går ut för idag då, sa officeraren och gick tillbaka in i sitt tält.