Saga 13 år
Jag heter Saga och är 13 år. Jag har precis flyttat från Öland till Stockholm. Jag kom ny till klassen. Alla undvek mig. Där jag gick, gick aldrig någon annan, på lektionerna satt jag alltid ensam. Det började första dan när jag gick in i klassrummet. Då började alla stirra på mig sen började dom viska och skratta med varann. Fröken kom fram till mig och sa:
-Jag heter Gunilla. Jag sa att jag heter Saga. När fröken sedan sa det till dom andra började dom skratta. ”Har du läst många sagor eller” sa Natalie. Fröken stirrade på Natalie och hon teg. Sen sa fröken att det fanns en plats vid fönstret där du kan sitta, fast vi kommer att byta platser lite då och då sa hon.
Redan på första rasten kom Natalie fram till mig och sa ”Du som heter Saga varför hamnade du i vår klass?”. Jag bara gick därifrån, men nästa rast när hon kom fram till mig tog hon tag i mig och sa:”Varför gick du bara förra rasten när jag försökte prata med dig?” Jag sa: ”Om du kallade det för att försöka prata så kan du gå för det kallar inte jag för att prata!” Jag började gå upp mot klassrummet men någon stoppade mig i korridoren. Det var Stina, Natalies bästa kompis som tog tag i min luva fast hon såg inte att fröken kom. ”Gunilla” ropade jag. Gunilla såg mig och kom för att säja till Stina sen gick jag med fröken upp till klassrummet. Efter en månad höll det fortfarande på. Så jag gick hem till mina föräldrar och sa: ”Natalie och Stina mobbar mig på rasterna.” Fast dom var för upptagna med sitt och lyssnade inte på vad jag sa. Dan därpå berättade jag för fröken. Hon pratade med Natalie och Stina men dom lyssnade inte på vad fröken sa. Så här sa hon: ”Om detta upprepas kommer jag att ringa era föräldrar.” Dom sa inget och gick tillbaka till sina platser och fortsatte med det dom höll på med.
När jag kom hem den dan kände jag mig nöjd för nu visste dom om att jag inte var rädd att berätta vad dom gjorde fast jag visste att dom skulle fortsätta ändå. Fast nästa dag när jag kom till skolan mötte dom mig och sa: ”Förlåt kan vi inte bli vänner istället?” Jag godkände förlåtelsen men jag ville inte vara vänner med dom. Efter bara några dar kom en ny flicka till klassen, hon hette My. My och jag blev bra vänner med. My var ganska tyst och sa inte så mycket till dom som inte pratade med henne. När sjag sedan frågade om vi kunde vara kompisar sa My nej ”Jag vill inte att någon ska se vårat hus.” Ok, sa jag
My och jag var bara vänner i skolan och då var vi bra kompisar. På fritiden var vi aldrig tillsammans och hälsade knappt på varann om vi möttes i affären.
