Alla har väl drömmar

Min bästa vän

Gamarna cirklar runt våra huvuden och då och då dyker de ner och fångar något ätbart som de sett från luften. Vid sidan om Alex springer hans lilla hund, Ido. Alex berättar att han hade hittat Ido en dag när han skulle leta sopor. Han hade inte varit på soptippen i många dagar men han hade redan hört talas om att man kunde hitta värdefulla saker i kartongerna som låg här och var på soptippen. Man kunde bland annat hitta datorer, mobiler och fina kläder i kartongerna säger han. Men i den kartongen Alex hade hittat så hade de inte legat en dator utan en hundvalp.

- Först var det som en chock sa Alex, jag blev lite arg och ledsen och visste inte riktigt vad jag skulle göra, men efter bara några timmar så blev den lilla hunden min bästa vän och det är vi än idag säger han.

Alla samlar på olika saker

Jag följer efter Alex medans han rotar runt bland soporna. Han berättar att han letar efter plastflaskor och att jag gärna kan hjälpa till. Han ger mig en pinne och jag börjar att leta. Det luktar illa av alla sopor, det nästan sticker i näsan. Det är fullt med människor på soptippen, små barn, vuxna och äldre, alla går runt och letar. Efter att jag har letat i säkert 5 minuter så hittar jag äntligen en plastflaska, jag ger den till Alex och kollat samtidigt ner i påsen som han lägger den i. Påsen är helt full av flaskor, stora, små, genomskinliga, gröna ja i alla färger du kan dig. Tillslut frågar jag Alex vad han ska göra med alla flaskorna, då berättar han.

-  Alla på soptippen samlar på olika saker, jag samlar på plastflaskor, han där borta samlar på gamla skor och hon samlar på kläder, alla har sin egna grej att samla på. Varje kväll runt sex så kommer det upphandlare och köper upp skräpet och sedan får man betalt efter vikt.

Hon sträcker upp den i luften och ler stort

När jag och Alex har letat en stund så hör vi ett sus av barnskrik. Jag vänder mig om och ser en stor gul lastbil dundra in på soptippen. Den åker snabbt över sopbergen. Alex vänder sig mot mig och börjar sedan springa i snabb takt mot lastbilen. Tillslut hinner jag ifatt Alex och medans vi springer tillsammans över alla bananskal, plastpåsar och skosulor berättar han: 

- Maten på soptippen är inte så god, men när den gula sopbilen är här så får vi alla lite mat.

Alex säger att bilen är från Mcdonalds och att den bara kommer tre gånger i veckan. Han berättar även att man måste vara snabb för att få någon mat. Vi hinner fram i just de ögonblicket som det börjar forsa ut sopor ur bilen och både jag och Alex springer upp på berget. Runtom mig skriker barn och alla är väldigt desperata, dom rotar med bara händerna och ibland så får någon upp något. Tjejen bredvid mig får upp en bit hamburgare, hon sträcker upp den i luften och ler stort innan hon stoppar in hela biten i sin lilla mun. Jag kollar runt mig och får syn på en påse med pommes. Jag rycker snabbt åt mig den och stoppar in den i munnen, men det är inte alls den smak som jag förväntar mig, det smakar som att någon har slängt det i soporna och sedan kommer jag på att det är så. Jag bestämmer mig istället för att gå ta med mig påsen och ge den till Alex. Alex tar tacksamt emot påsen och stoppar först in två i munnen för att sedan stoppa in den under tröjan. Sedan börjar vi gå bort mot Alex sovplats en bit härifrån. Medans vi går berättar Alex om hans liv innan detta och varför han kom hit.

Tillslut fick pappa säga ja

-Från början när jag var liten så bodde jag i staden. Jag hade en familj, en mamma och en pappa och två syskon som ständigt höll ihop. Men så en dag så förändrades allt. Min pappa har alltid varit en förebild för mig. Han var snäll mot alla och hjälpte alltid när det var någon som behövde hjälp även fast han inte kände personen så väl. Men så en dag kom den dagen som aldrig skulle hända.

Pappa var ute på kvällen och skulle bara ta en liten promenad. Men denna promenad förvandlades till något helt annat. När pappa bara hade gått en bit så såg han en man. Denna mannen var kanske runt fyrtio år och bodde på gatan. Han behövde hjälp med att ta sig in i en av de många butikerna och ta en sak så han skulle kunna köpa mat för dagen. Pappa hade inga pengar med sig och sa därför nej och gick vidare men denna mannen följde efter och började hota honom och tillslut fick pappa säga ja. Han tog sig in i affären och allt hade gått bra om inte butiken varit larmad.

Polisen kom och tog honom och nu sitter han i fängelse. Min mamma orkade inte arbeta vidare på sitt jobb så hon slutade och reste långt långt iväg med mina två småsyskon. Men så en dag så ringde det i min telefon, jag svarade och mannen i telefonen sa till mig att gå till torget eftersom att han behövde hjälp och att jag mot det skulle få en slant eller två. Men detta var inte en vanlig man utan det var George. Han hade även gjort så med sju andra pojkar så vi var en liten skara, förklarar Alex för mig medans jag inte kan göra annat än att lyssna och ta in.

Han höll oss fångna

-Innan jag kom hit till Cerro Grande så bodde jag hos en man som heter George. Eller man kan väl inte säga bodde för han kidnappade oss och höll oss fångna  och tvingade oss att arbeta på en tegelfabrik som han ägde. Vi började tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Om vi hade tur så kunde vi få lite mat mitt på dagen men det var sällan. När vi kom hem från arbetet så bodde jag och sju7 andra pojkar i Georges källare. Den var liten och det kröp ständigt runt råttor och spindlar där nere. Medans vi fick sova i en kall fuktig källare med betongväggar och råttor runt fötterna så levde George ett lyxliv. Han bodde i en stor villa med pool och tre stora badrum, han fick äta så mycket han ville och fick bo tryggt ihop med sin familj. Jag bodde där i säkert två2 år men för bara några månader sen så lyckades vi rymma och eftersom jag inte hade någon familjemedlem att bo hos så var det enda alternativet. Jag valde att som många andra klamra sig fast på en av de röda bussarna som åker hit. Jag hann hoppa på men de andra pojkarna hann inte och sen dess har jag inte sett en skymt av dom, berättar Alex för mig.

Alla har väl drömmar

När vi sedan kommer fram till platsen Alex sover på kan jag nästan inte ta in att någon sover här. Det är träd och buskar överallt och på alla träden så hänger det drivor av plastpåsar. Några är genomskinliga andra röda,grön eller blå. Det luktar illa, fastän att vi är ganska långt ifrån soptippen så känner man fortfarande stanken, stanken av kompost, gammal plast och ruttna sopor. Jag frågar Alex hur alla plastpåsar kan komma hit?

-Soporna tippas ju först ut på soptippen men eftersom att tippen är utomhus så får vädret bestämma mycket. När det blåser så flyger alla plastpåsar upp hit och eftersom att tippen har funnits länge så har det hunnit bli många plastpåsar.

Jag kollar mig omkring, på marken bredvid mig ligger det en kartong och på kartongen en rödflammig liten tunn filt. Jag frågar Alex om det är hans sovplats och han nickar.
-Har du någonsin haft några drömmar frågar jag Alex lite försiktigt?

-Alla har väl drömmar svarar han. Jag vill t.ex. få bo på en trygg plats med Ido och alla andra på soptippen, och att vi alla ska få äta oss mätta varje dag, säger han med ett stort leende på läpparna.

Jag tänker på Alex

Solen börjar långsamt gå ner borta i horisonten och Alex säger att han nog ska gå och lägga sig. Han kryper ner under filten och vinkar hejdå till mig. Medans jag gå bort mot bilen tänker jag på allt som har hänt under dagen. Att barn och vuxna ska behöva bo så här och ständigt utsättas för fara eller faran att inte hitta mat för dagen. Jag tänker på Alex och hela hans historia att han aldrig få vara trygg eller kanske aldrig få uppleva sina drömmar. Jag kollar bort mot tippen innan jag sätter mig i bilen och kör iväg.

Tacksam för allt

Efter denna dagen har jag fått så många tankar. Att människor som Alex ska behöva bo så här. De som vi i Sverige tycker är så himla självklart som rent vatten och en toalett fanns inte ens på kartan på soptippen. Alex som var en sån snäll pojke och som var så tacksam för allt han fick, att han och alla andra där ska få leva så här tycker jag är orimligt. Jag tycker att alla vi ska vara så tacksamma för allt vi får. Att få gå i skolan och gå på toaletten är kanske självklarheter för oss men jag tycker att vi ska bli bättre på att ta vara på det vi har och vara tacksamma för det. Om jag bara hade haft chansen så skulle jag givit alla på soptippen en trygg plats att leva på och att alla skulle få äta sig mätta för dagen och gå i skolan. Så var tacksam för det du har.