En droppe i havet - flickan Jane

18-04-06

Idag har jag gömt mig, för allt och alla, som vanligt.
Jag är hela tiden rädd för att någon ska våldta, slå eller mörda mig. Har märkt att vi gatubarn är ingenting värda, ingen tar hänsyn till oss. Skräp är vad vi är, det säger alla.
Och dom har ju alltid rätt, vi gatubarn har alltid fel. Skräp är vad vi är.

Jag snodde mat från affären idag, fast att jag hatar att stjäla. Så jag fick gömma mig från polisen, dom ville döda mig. Skjuta ihjäl mig. Men livet går ju ut på att överleva, så jag måste stjäla. Även om det kan innebära slutet för mig.
Men alla behöver mat, till och med jag. Men vatten får jag inte tag på. Det är svårt, svårt att komma åt.
Men det finns vatten, men det vatten som finns, det finns i hemliga rum.  Hemliga rum som bara speciella personer vet vart det finns.  Jag kommer aldrig få reda på det, jag är ingen speciell person.

Ingen vet vem jag är, och om någon skulle göra det, så skulle han/hon inte bry sig i alla fall. Jag är en droppe i havet. Men jag har mina kompisar, om man nu kan kalla dom kompisar. En kompis för mig är en som man kan prata med om allt, en som man delar saker med.
Men dom ”kompisar” som jag nu har, det är sådana man sover med på nätterna, sådana som man umgås med, snattar tillsammans med. Men aldrig att man skulle dela med sig till sina vänner.
Det är en självklarhet att man behåller allt man fått tag i för sig själv.

Nu ska jag gå och se om jag kan hitta en sovplats.
Skriver om några dagar, hej.


21-04-06
Idag vaknade jag av att jag hörde en stor smäll.
Skyndade ut från bussen som jag sovit i och kollade vad det kunde varit. Då kom en av mina kompisar springande förbi, han ropade till mig:
- Du måste springa, kom fort.
Så jag klev ut ur bussen och kollade mig omkring, då kom en storvuxen man springande mot mig, med en bössa i handen. Jag sprang efter min kompis in på marknaden, vi skulle försöka skaka av honom från oss.
Men plötsligt så såg jag inte min kompis längre, jag sprang längre och längre in bland allt folk.
När jag hade sprungit en stund, utan att hitta honom, så kröp jag under ett stort stånd och gömde mig.
Jag kollade fram igenom ett hål i en filt som hängde över det. Då fick jag se honom, mannen med bössan.
Ingen kollade på honom, det är normalt att folk går runt med bössor här.
Då gick han fram till en man och frågade honom någonting, och den mannen pekade på ståndet som jag låg under.
Mannen med bössan kom med bestämda steg fram till ståndet, och så ryckte han snabbt bort skynket.
Jag ryckte till när jag såg hans stränga ansikte.
Han tog tag runt min arm med hans stora manshand och släpade iväg med mig.
Jag gjorde inget motstånd, jag var för trött.

Han gick in med mig till slutet av en mörk gränd, kastade in mig i ett hörn och skrek åt mig:
-Vart har du pengarna?
Jag skakade i hela kroppen, jag var så rädd.
Han gav mig en hård spark i ryggen.
- Svara! skrek han.
Jag tittade upp på honom, han såg arg ut.
- Vilka pengar? sa jag och skakade på rösten.
- Mina pengar, röt han tillbaka.
Jag hade ingen aning om vad han pratade om, jag hade inte några pengar, och jag hade inte lånat några pengar heller.
- Jag vet inte vad du pratar om, jag har inga pengar.
- Då är det fan bäst att du skaffar fram dom, sa han och spottade på mig och gick iväg.

Jag låg kvar där i hörnet av gränden en lång stund efter att han lämnat mig.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag var så rädd.
Tårarna rann ner för mina smutsiga kinder, jag torkade bort dom med handen men det kom hela tiden nya.
Vad är detta för liv?
Är jag född till att vara gatubarn?
Nej, det är mina föräldrars fel, om inte pappa skulle misshandlat mamma och om inte mamma skulle ha köpt upp alla våra pengar på sprit och droger, så skulle jag inte vara ett gatubarn.
Det var mamma som lämnade mig, hon lämnade mig en kall natt mitt ute på gatan, det regnade.
Då kom några killar och tog hand om mig, dom var runt 13-15 år.
Vi blev som en familj, men nu så känner jag dom inte längre, dom blev tvungna att ta hand om sig själva, och det är vad jag får göra nu, ta hand om mig själv.
Efter en stund somnade jag.



25-04-06
Jag försökte samla ihop pengar idag, så jag kunde betala den där mannen. Bättre att göra det än att dödar mig.
Men jag är ju inte ens skyldig honom några pengar, varför tror han att jag är det? Jag har inte ens sätt honom förut!
Jag fick ihop 8 kronor i alla fall, men det räcker säkert inte.
Vad skulle jag ta mig till?
Jag gick bort till baksidan av ett gammalt hus där jag och mina kompisar brukar hålla till. Dom var där, där satt dom.
Vissa sniffade lim, andra gick runt och letade efter något att äta.
En liten kille satt i en kartong och grät, jag gick fram till honom och satte mig där.
Han blev tyst och kollade på mig, han hade ett stort djupt sår i pannan, det blödde mycket.
Jag frågade honom vad som hade hänt, men då sprang han iväg. Undra varför?

Klockan började närma sig 7 på kvällen, jag kanske borde gå till den där gränden och möta honom.
Men jag var osäker, han kunde göra vad som helst med mig. Han kanske tänkte våldta mig, att han bara låtsas vara ute efter pengar, men att allt han egentligen är ute efter är, mig. Jag rös av tanken på det.
Men jag måste gå dit, han kanske letar upp och skjuter mig annars. Så fick det bli, och jag började gå.
Den där gränden låg inte alls långt ifrån det gamla huset.
Jag hoppades bara på att han inte var där, att han hade glömt alltsammans.
Men oj så fel man kunde ha.

Väl framme såg jag honom stå där inne, han hade det stora geväret med sig igen.
Jag hoppades på att han skulle vara på lite bättre humör idag, men det var han visst inte.
Han röt till mig:
- Vart har du varit, jag har väntat här i 20 minuter, har du pengarna?
Jag stoppade ner handen i fickan och tog upp de ynka 8 kronorna jag hade och räckte fram handen till honom.
Han höjde ena ögonbrynet och tittade på mig.
Jag tittade på honom också, jag förstod på hans ögon att han var besviken, väldigt besviken.
Han knöt näven, sedan blev allt svart.

Jag vaknade av att jag frös, och jag hade ont. Det värkte mellan mina ben, jag blödde. Jag reste mig upp.
Då såg jag mina kläder ligga i en hög, och mannen satt bredvid.
Jag blev så rädd, jag skrek:
- Vad har du gjort med mig, vad är det du vill?!
Mannen bara log och tittade på mig.
- Bäst för dig att du skaffar fram pengarna tills imorgon, annars..
- Annars vadå? sa jag tyst.
Han lyfte upp bössan och siktade mot mitt huvud.
Jag fick en klump i halsen, det blev svårt att andas, jag fick svälja flera gången för att försöka få bort den, men det gick inte.
Och jag kände tårarna komma.
Han skrattade tyst och lunkade iväg.
- Hur mycket vill du ha, sa jag och tittade efter honom.
Han vände sig sakta om och gick tillbaka till mig och sa:
- 500 kr.
- 500 kr?! sa jag förvånat.
Du hörde vad jag sa, imorgon ska jag ha 500 kr, så vände han sig om och gick iväg.
Jag stängde ögonen, allt var så bra då.
Man såg inga magra barn springa runt och tigga pengar.
Man såg inga män slå sina fruar.
Nej, allt var så bra när man stängde ögonen.
/Jane



Och det var det sista man får höra.
Tyvärr vaknade aldrig denna flicka upp igen.
Hon var en riktig vän för mig, men nu är hon borta.
En man sköt henne i huvudet med sitt gevär.
Jag saknar henne.
/kompisen Jamamoko