Gatubarnets dagbok

En kväll när vi satt och åt kom det in en general och sa till att pappa var tvungen att följa med dem ut i kriget som de höll på att förlora. Men pappa vägrade och sa att de inte kunde skilja honom från sin familj. Då kom det in två stora soldater och släpade pappa ut ur huset. Tre veckor senare fick mamma och jag ett samtal om att pappa blivit skjuten i bröstet då de skulle marchera in i ett annat land. Jag började genast gråta, tårarna som kom, kom direkt ifrån hjärtat, min pappa var den modigaste mannen jag visste. Jag och pappa hade de finaste banden i vår familj.

Ett år senare svälte min mamma ihjäl sig själv. För hon saknade min pappa så mycket att hon till och med inte orkade äta. När min mamma hade dött fick jag bo hos min moster som efter ett tag började bete sig illa mot mig. Hon tog upp massa saker om min mammas död. Hur hon tog livet av sig genom att sluta äta. Sa att jag kommer ta efter henne att jag aldrig kommer hitta kompisar. När hon säger sådana saker till mig har min mamma lärt mig att jag ska ta upp saker om henne att hennes liv inte var helt perfekt heller. Min moster hade en gång en lite pojke men socialen tog ifrån henne pojken för att hon inte kunde försörja familjen. Mamma och min moster hade något gemensamt: båda två knarkade. Det är därför hon är så taskig mot mig för att hon själv inte har något barn eller förlorade sitt. Det är inte alltid så att hon är taskig. Ibland brukar hon bara njuta av att vara i min närhet. Det är bara en sak jag inte alls tycker om hos min moster, hon tar alltid upp saker om henne själv att hon hade de så dåligt med pengar medans mina föräldrar hade gått om pengar och ägde ett stort hus. Att jag nu har sjunkit ner i jorden när jag kom till henne.

Jag blir så arg! Hon ska skita i det! Hon kände inte min familj tillräckligt för att säga så. Jag fick bo hos min moster i 2år. Efter det blev vi ovänner och tjabbade hela tiden med varandra. Till slut orkade både hon och jag inte med varandra så hon slängde ut mig, sa till mig att jag fick klara mig bäst jag ville. Så nu bor jag här ute på gatan. Det är inte kul, man får kämpa lika mycket eller mer än vad man gör i en fotbollsmatch. Man kan till och med få sno en sak om man inte hittat de i soptunnorna. Jag mår verkligen inte bra av det men jag kan ju inte bara tycka synd om mig själv hela tiden.

En dag var jag ute och skulle se om jag kunde fråga om jag fick något att äta. Då stod det en ung man i ett stånd och jag frågade om jag fick en banan. Då sa han till mig att jag skulle få en hel portion mat om jag gjorde en tjänst åt honom. Så jag följde med honom bakom ett skynke där man kunde knappt gå för att det var så mycket mat, kläder och en massa andra saker. Men i alla fall när vi stod där började han knäppa upp sina byxor och sa till mig att sätta mig ner på knäna. Först vägrade jag. Men sen hörde jag magen kurra. Jag var ju så hungrig. Jag hade inte ätit på flera veckor så jag gjorde som han sa till mig att göra. Efter ett tag sa jag till att det gjorde ont och han slutade. Han fortsatte inte som alla sluskgubbar gör. Utan han frågade mig om jag fick ont och när jag fick ont slutade han så jag kan inte säga att jag precis blev våldtagen. Efter det fick jag jobba hos honom och jag fick bo hos honom med. Lite senare gifte vi oss. Hade allt tillsammans. Men han hade inget hus, det var mer som ett lite skjul på en gata. Vi bodde fortfarande på gatan men för mig kändes det som ett hem. Jag tyckte att det var mysigt och kärleksfullt som ett hem ska vara. Men jag fick inte bo med honom hela livet som jag ville...

Min man hade fått leukemi och levde bara 3 månader efter vi hade gift oss. Så nu är jag själv och övergiven igen det är hemskt. Ni som bor i ett hem med familj kan inte tänka er hur det är att vara i den sitsen jag och många andra gatubarn är i. Ni slänger er mat för den inte är god, här får jag gå i soptunnorna och rota och se om jag kan hitta en liten brödbit som är möglig eller något liknande så ni kan ju tänka er för nästa gång ni öppnar munnen vid ert matbord. Eller när ni klagar på era kläder. Visst jag kan förstå om man vill vara fin men nu förstår jag varför man tar illa upp om man slänger vissa saker som är omöjligt för en sån som mig att slänga. Jag har varit med om dom hemskaste saker man kan tänka sig. Mina föräldrar dog, min moster övergav mig och när jag gifte mig med den jag älskade och fick kärlek tillbaka då jag trodde jag fått det bästa fick jag det sämsta. Men jag känner mig ändå glad på något sätt. När jag sitter själv brukar jag tänka tillbaka på de finaste stunderna i mitt liv, tillbaka till då jag var lycklig. Ändå fast jag sitter och gråter kommer leendet fram. Jag tänker på min pappa som var soldat och fick en fin död, en begravning som jag bara kan drömma om. Fast livet kan ju inte vara bra för alla.