Mitt liv som gatubarn

– Hej, jag heter José och jag bor i Colombia. Jag är 23 år och båda mina föräldrar är döda. Jag ska berätta vad som hände när jag var 17 år.

Min bästa kompis hette Carlos. En natt när jag och Carlos sov hörde vi en röst som sa:
– Här brukar många gatubarn sova.
Carlos och jag visste att det var nattpoliser som hade i uppgift att skjuta gatubarn. Carlos och jag började springa för livet. Men poliserna hann ifatt oss. Jag hörde ett skott och sen såg jag Carlos falla ner till marken. Carlos hade blivit träffad. Jag sprang så fort jag kunde så jag kunde inte se vad som hade hänt med Carlos. Poliserna sprang förbi och jag var i säkerhet. Jag blev jätteorolig för vad som hade hänt med Carlos.
Nästa dag bestämde jag mig att jag skulle försöka ta mig till ett av stans barnhem. På vägen dit försökte jag lifta men ingen ville stanna och skjutsa mig. Men efter att jag hade gått i 2 timmar så stannade faktiskt en bil. Det var en gammal dam som sa:
– Vart ska du lille vän?
– Jag ska försöka komma in på ett barnhem, sa jag.
– Men jag tar gärna hem dig till mitt hus. Jag har tagit hand om många barn. Du får mat, sovrum och det finns många du kan leka med där.
Först anade jag att hon ville lura mig, men jag tog chansen i alla fall. När jag kom dit kunde jag knappt tro det. Det var som en dröm. Hos den gamla damen fick jag många kompisar. Den gamla damen sa att hon hette Rasema. Hon hade jättemånga fina saker. Jag såg direkt att det var ett trevligt hem.

– Nu 6 år senare har jag startat ett eget barnhem. Vi är väldigt framgångsrika. Barn här får leka och ibland åker vi på utflykt. Jag jobbar på en advokatbyrå så barnhemmet har inga problem med pengar. Jag har bestämt mig för att jag ska hålla på med barnhemmet resten av mitt liv. Jag vill hjälpa gatubarn eftersom jag vet hur ett gatubarn har det.